Karinh rapporterar från Tokyo

Idag var dagen som skulle bli en riktig resa rakt in i ett av de fantastiska områden som tokyo har att erbjuda.. Teknik, teknik, teknik = Akihabara aka "Electric city". Eftersom jag var här för ett år sen och till och med mina ointresserade-av-teknik-ögon blev stora som tefat när vi kom upp i en blinkande värld av neon och ALLT som är eldrivet (!), visste jag att jonas skulle uppleva det som 7th heaven.

Vi började dock dagen m en liten överraskning; det rum på det billigare fakultetshuset som vi ska bo på from 11/12 (detta är ganska dyrt, men som en dröm..) var tydligen uppbokat ett par av de dagar som vi ville stanna där. Hur som, det finns ju alltid lösningar. det är ju trots allt japan. Vi fick därför erbjudande om en 'weekly appartment', el som vår japanska urgulliga sekreterare sa: 'weekry appaltment', inom området istället. Hon är verkligen asball. Lite jobbigt att flytta runt dock, men eftersom vi väntar på svar ang det snorbilliga alternativet (1700/mån) den 21e dec innan vi vågar oss på den allmäna marknaden, får det gå.
Snackade också med en annan postdoc i gruppen som tipsade att man halverar hyran om man hyr omöblerat, så det är också en tanke. IKEA har ju nyligen öppnat här..

Hur som, efter ytterligare en smärre omgång med ifyllda blanketter ang språkkurser, examensbevis och beväpnade med flertalet kartor från nätet, gav vi oss iväg mot bokaffärens matsal (!) för en superb lunch. Jag är väldigt mycket mer jet-lag:ad än mr morrel (mr möller på japanska) = somnade kl 18 o vaknade ca 05. Hade då ap-tråkigt och bestämde mig för att förstå vår ekonomi i japanska pengar. Detta resulterade i olika experiment där dagens var att överleva på 600 yen ~ 50 SEK/pers. Detta styrde kosan mot ställen där man la ca 20 SEK på en lunch. Vi blev i alla fall riktigt förvånade eftersom det var både gott, mycket mat o billigt.

Måste också nämna den lilla japanen som kom och mötte oss, associate professor shogu.. Vi köpte en julstjärna till honom och la i ett enkelt kort där vi tackade för att han hade tagit sig tid och kommit och mött oss, fixat resan från flyget och checkat in oss. Vi skrev också ett par rader till hans fru som tack för paj och frukt som vi fick av dem i lördags. När vi kom till labbet imorse fick vi ett långt svarsbrev från hans fru. Han riktigt rodnade när han lämnade fram det samtidigt som han han viskade fram ett rört tack för blomman. De är verkligen så himla gulliga och måna om en; man känner sig verkligen välkommen.

Vi la vidare in en växel och dundrade mot t-banan; detta var ett kvinn/mandomsprov pga att det enda vi har hört var att det skulle vara riktigt supersvårt att förstå hur det hela fungerade. Det finns ju ett t-bane-, ett tåg- och ett snabbtågsystem och det är inte helt lätt att skilja dem åt. Vi var lite nervösa, men hittade EN maskin som pratade engelska (och ja, jag menar pratar.. för det gör de; på allvar) och fick ut ett dagspass var. Vi hade tyvärr inte helt klart för oss vilka linjer som ingick, men det blev en senare femma. målet var svenska ambassaden och exportrådet vid station roppongi, för att registrera (varna?) att vi var här.

Angående exportrådet var vi mest intresserade av att kolla vilka som hade svenska företag i staden för en eventuell framtida arbetsplats för jonas. När vi kom upp ur tunnelbanan var det skyskrapor så långt ögat nådde, med 'dallas'-speglar utanpå och flashiga hissar som sköt upp och ner som små projektiler. Det var häftigt. Mycket häftigt.



Vi tog en massa kort som riktiga låtsas-japaner och knallade mot ambassaden, fyllde i papper och fick bra info angående 'alien registration' som man måste göra hos sitt områdeskontor om man stannar i mer än 3 månader. Annars får man bla inte köpa nya telefoner.. Hela exportrådet hade dock gått på lunch, så vi drog vidare till TIC vid yurakuchu.

På Tourist Information Center (TIC) får man all info som finns tillgänglig om allt som pågår i japan. Vi ville få bra kartor, motsvarande nöjesmetro för tokyo, kolla om de visste något om bra privata bostadsförmedlingar och vilka spa-resor som var något att ha. damen bakom disken var mycket hjälpsam och vi gick därifrån med ca två kilo information i broschyrform. Jag ska ha en inhemsk konferens med labbet i osaka nästa vecka och min professor (som för övrigt heter yamaguchi i efternamn) föreslog att jag skulle ta med jonas och att jag skulle ta med honom till kyoto under helgen. Vi frågade därför TICdamen en del om detta och fick reda på att de vill gärna hjälpa personer som ska resa runt i japan. Därför bokar de allt åt en gratis, inklusive resa dit; det enda kravet de har är att man ska ha en limiterad budget. Tror att vi i sverige har en del att lära om service!

Nu bar det av mot akihabara! Vi fattade också en del vägen angående t-banan. tex. hur det var ställt med utgångarna från de olika t-banestationerna; normalt sett finns det ju möjligtvis max ca fyra utgångar. Här är det upp till åtta st/station och vid varje finns det en karta som man kan navigera via. Mycket praktiskt + att om symbolerna för varje station liksom flyter ihop kan man gå mellan dem utan att gå ovan jord. Det senare visste vi på ett ungefär fast inte riktigt. Sen ska man hålla åt vänster i tunnlarna. Annars blir det kaos. Vidare ska man vara mycket beredd på att det inte alltid finns hiss, fastän det kan vara fyra våningar upp till ytan = klackar bör bäras med eftertanke. Fördelen är att hela systemet är helt fantastiskt rent, alla är jättehjälpsamma även om engelskan inte direkt sitter som ett smäck och det luktar gott överallt.


Akibahara var verkligen the shit; det blinkade, ropades, erbjöds och stressades överallt. Jag hade blivit helt förtrollad över en butik med rulltrappor utanpå huset där jag köpt saker förra året och efter lite trixande hittade vi dit. Jonas var dock hungrig som en varg och mycket svårimponerad, så kursen lades mot käk istället.

Efter en snabbtitt på ett av de större varuhusen (12 våningar..) kryssade vi mellan småbutiker med neonskyltar visandes mangafigurer, hushållsrobotar och Sega spel och letade oss fram till ett mycket skumt matställe på en sidogata. Här fick vi en helt fantastiskt måltid, som bestod av nudlar med biff/kyckling/veg, grönsaker, sesamfrön och paprikabaserad soyasås + vatten. en av höjdpunkterna förutom maten (det var verkligen ett lyckoslag som ska visas för alla som kommer o hälsar på) var personalen.
Istället för att ha ett ordersystem där man har en servitris som tar ordern, skickar till köket el liknande, så var det kackel utan like. När man kom in ropade serveringsansvarig typ 'välkomna', vilket upprepades av de fyra personerna inne i det öppna köket i tur och ordning. Dessutom ropades detta tillbaka i en högre volym ju längre bort personen var från gästen. Samtidigt som detta välkomstrop ekade började välkomnaren förklara var man skulle sitta, hur man skulle beställa och vad som var bra, på japanska. Sen ropades det in i mellan detta, vem som ville ha mer vatten, om någon gick eller ändrade sin beställning, vilket hela tiden då upprepades från alla i köket mer el mindre högt. det var alltså ett liv utan like.



Därefter blev jonas mycket svårövertalad till att lämna elektroniken. Vi började med att gå till kvarteret där man kunde köpa alla varor utan moms = taxfree. Vi upptäckte dock ganska snabbt att allt kostade ca det dubbla; sicket båg!
Drog sedan in i gränderna för att bli helt förundrade över utbudet av kablar, motstånd, kontakter, adapters, batterier, skärmar, förstärkare, högtalare, minnen, mobiler, larm etc etc.. Det var verkligen något i särklass, fast coolt.

Sen blev vi alldeles supertrötta, men skärpte snabbt till oss då vi insåg att klockan var 17.10 = rusningstimmarna har börjat i tokyo = man blir intryckt i t-banan med bambupinnar enligt sägner. Vi kollade kartorna, men insåg att det skulle bli långt att gå på ömma shoppingben, så vi tog varann i hand och dök ner i underjorden. vi höll till vänster, hittade våra tåg, men när vi skulle byta i naka-okachimachi blev det tvärstopp. Vi skulle haft en annan biljett och då lackade vi ur lite på det mesta, så det blev upp till ytan igen och promenix.

Tyvärr höll dagens kartbrud den japanska kartan upp-och-ner (skratta ni, men kolla in ett japanskt tecken o säg ärligt till er själva om ni kan skilja på om det ska vara som det var, eller upp-och-ner), så det blev en liten omväg. Sporrade av envisa och iallafall ett sista igenkännande stråk på Hongo-dori, hittade vi tillbaka till vårt faculty house.

Nu sitter vi här och snackar om allt som hänt idag och vad vi måste och vill göra imorrn med lite inhemskt öl och en god saké och välkomnar kvällen med ömmande fötter; eftersom vi har fått en vecka på oss att komma i ordning innan postdoc-jobbet börjar, känns det mycket bra. Vi är dock lite oroliga angående boendet fortfarande och det lutar åt att börja kolla in lägenheter med visning redan under morgondagen.

En rolig grej som vi pysslar med hemma nu är lappar på möbler; låter helt galet, men vi fick tipset från ett par som vi träffade för ett tag sen om hur man lär sig ett nytt språk på ett kul sätt. Man sätter en lapp på varje möbel, sak, adjektiv associerat med en plats etc, och skriver ordet på svenska och sen på språket man vill lära sig. det betyder att man varje gång man ska använda tex en kopp läser 'kopp' och sen 'chawan'; det sitter lappar på nästan allt för närvarande och städpersonalen här måste garva ihjäl sig!

Nej gott folk, nu är det band of brothers på datorn och en öl till som gäller. Sayonara!
Pok
ka o jm