Nya uppdateringar fran Tokyo/New updates from Tokyo (English version further down)

Om man inte var har forra aret, sa tror jag inte man hade markt att det var nagot annorlunda alls, forutom att delar av strommen fortfarande ar kapad pa manga tunnelbanestationer. Men det ar mycket tyst jamfort med forra aret. Om det var fa vasterlanningar har normalt sett, ar det nastan tomt nu.


Atminstone bryr sig inte Hanami (korsbarsblomningen) om det skakar eller inte. At least Hanami (the cherry blossom) doesn't care about the shakes.

Pa ett satt vill man ju sa desperat att allt ska bli vanligt igen och blir rent ut sagt riktigt besvarad nar nagon papekar hur det egentligen star till med Fukushima eller att det ar vansinne att inte kanna sig saker nar man ater eller dricker. Det ska vara OK, men om nastan hundratrettio miljoner manniskor far panik och slutar ata, samt forsoker ta sig harifran, ar inte det varre da an om nagra blir sjuka? Arligt, hur skulle man resonera om man var i en beslutsfattande situation? Jag vet verkligen inte, men man maste tanka bort det och lita stenhart pa myndigheterna i detta laget och jag hoppas verkligen for mitt liv att de har ratt. Att lita blint pa ett privatforetag som skott en katastrof som denna med de resultat vi ser nu, kanns for mig totalt vansinnigt. Jag forstar ocksa att med min nationalitet, bakgrund, personlighet och alder, ar jag oerhort kritisk i detta laget. Inget har faktiskt hant mig rent fysiskt och vi lever valdigt bekvamt jamfort med de drabbade i norr. Man blir djupt bedrovad nar man tanker pa hur illa det faktiskt ar och kanner sig brutalt lojligt nar man gnaller over ovan- och nedanstaende, men jag tycker detta ar skitjobbigt.


Brandrok over staden 110311. Smoke from the fires at 110311.

Problemet sitter ju naturligtvis till stor del i ens huvud och det far man ju helt enkelt jobba aktivt med (motion, avslappningsovningar, lasa pa angaende stresssymptom) om man ska orka vara har. Man har borjat vanja sig vid att vakna flera ganger per natt, halla koll pa sin jordbavningsvaska och ga och lagga sig med foreberedda skor vid sangen. Det viktigaste ar nerpackat, inget star framme som kan ramla omkull och krossas och all dorrar star oppna sa vi kommer ut om huset satter sig.


Sprickor i marken fran alla skalv. Cracks in the ground from all the shakes.

Jordbavningsapp:arna pa telefonen star nu installda att varna for flera magnituder hogre skalv an forsta veckan, eftersom om man satter dem pa for laga varden, larmar det hela tiden. Det var ca 16 000 skalv under 20 dagar totalt och ca 900 av dem var storre an 3or pa JMA (ca 4.5 och uppat pa Richter); det brukar normalt sett vara ca 200 skalv totalt den har arstiden.


Jordbavningsalarmet i lagenheten ar var palm. Om den skakar ar det borjan till en jordbavning, eftersom det nu ar omojligt att avgora sjalv. The earthquake alarm in our apartment is the palm tree. If it shakes, it's the beginning of an earthquake, since it's impossible to determine this on your own at this point.

Samtidigt spelar allt det dar absolut ingen roll nar man kommer hem pa kvallen och ska laga mat och det borjar skaka sa man far halla i diskstallet samtidigt som man far lobba stekpannan in i hornet av spishallen for att den inte skulle aka i golvet. Ska man slanga sig under bordet igen? Funkar telefonen? Man blir livradd och vill bara att det ska sluta. Det ar alltsa precis som om det var sjogang pa en bat, men just nu hade det kannts tio resor battre att sitta pa ett skepp i en storm och iallafall se vagorna. Jordbavningsvagor ar totalt osynliga och man har ingen aning om nar de slar till eller hur stora de blir. Jag ar fullt medveten om att vart hus ar byggt sa att det just ska svaja med jordbavningar och vi bor pa 10e vaningen, sa alla har inte detta problemet, men inte fan visste jag att man kunde bli aksjuk av att laga mat.


Jag hoppas sa att detta fina folk far ordning pa allt sa snart som mojligt. I so hope this fantastic people can sort it all out as soon as possible.

----------------------------------------------------------------------------

If you weren’t here last year, I don’t think you’d noticed anything different at all, apart from some of the power being cut at many metro stations. But it’s very quiet compared to last year. If there were normally few westerners, it’s almost empty now.

In one way, I desperately wish for things to go back to normal again and become flat out very troubled when someone points out how things really are at Fukushima or that it’s crazy not to feel safe eating or drinking. It should be OK, but if more than one hundred and thirty million people are struck by panic and stop eating, at the same time as they try to leave, wouldn’t that be worse than if some got sick? Seriously, how would you reason if you were in a decision making situation? I really don’t know, but one has to trust the authorities in total now and I hope for my life that they’re right. To blindly trust a private company who has handled a disaster with the current result we are seeing, is for me insane. I also understand that with my nationality, background, personality and age, I’m immensely critical in this situation. Nothing has happened to me physically and we live in enormous comfort compare to the people in the north. One becomes deeply devastated thinking about how bad it actually is and feel brutally ridiculous when whining about the above and below, but I think this is bloody hard.

A huge part of the problem is of course mainly in one’s head and it’s just active work (physical exercise, relaxation practices, to read up on symptoms of stress) which will cut it if one is supposed to be able to be here. You also get used to waking up several times every night, have complete control over the earthquake kit and have prepared shoes by the bed. The most important items are all packed, nothing is out in open space which can fall over and be crushed and all the doors are open if the house would collapse. The earthquake app:s on the phones are now set to warn for several magnitudes higher shakes compared to the first week, since if they are set at too low values, there is a constant stream of alarms. There were ca 16 000 shakes during 20 days in total and ca 900 of them were larger than 3:s on JMA (ca 4.5 and up on Richter); normally there’s ca 200 shakes in total in the same amount of time, this time of the year.

In controversy, none of this matters when you try to make dinner after coming home in the evening and it starts to sway so that you have to hold the drying stand for the plates with one hand and at the same time try to shove the frying pan towards one of the corners of the stove with the other, just to avoid all of it ending up on the floor. Do I have to dive under the table again? Is the phone working? You become petrified and just want it all to stop. It’s like being at sea in bad weather, but right now it’d felt ten times better to actually sit on a ship in a full frontal storm, since then you can at least see the waves. The earthquake waves are completely invisible and you never know when they will hit or how big they are. I’m now fully aware that our house is build so that it’ll sway with the quake and we live on the 10th floor, so not everybody has this problem, but I didn’t bloody know one could be car sick from cooking.

This is not OK

OK, so now we've been in Tokyo for two weeks soon. The facts and reflections which are most apparent are:
Many of the Metro stations have no running escalators and operate with very limited light. The average stations in Tokyo are quite large and most have two to six long escalators to normally go up or down, so it takes a lot of time and is already now quite sweaty. It's of course good considering the exercise, and none of us have any problems getting around, like many of the older people. Hence it's nothing to wine about, but it'll be quite hard in the long run, considering grocery shopping etc.
Most work places try to save electricity, so the lights are off as much as possible and as is all AC. No lights mean that the working day starts from sunrise and ends at sunset and without AC in Japan, it'll be the same temperature inside as outside; right now it is OK to work in ca 15-17 degrees and you simply have to wear a couple of sweaters and sometimes a hat inside. During the summer it'll however be a nightmare. Tokyo University will close down during August; last year it was 35-40 degrees in Tokyo and above 90% relative humidity in August/September.
Nce the recommendations and reports vary, it's hard to feel safe about drinking and cooking in the tap water. It's normally not easy to shop for food in Japan if one isn't fluent in Katakana, Kanji eller Hiragana and it's of course even trickier now, since we want to avoid groceries from the regions close to Fukushima. It's something one never think would be anything to actually look out for, so it all just feels very scary and frightening. Even if the latest news about the water is that it's OK to drink in our region and it's said that no food from the affected regions are sold on, I understand that one of the main objectives is also to avoid creating panic.
We are attending several fund raising charity projects, amongst others a race around Yamanote line where the contestants pay a certain amount of money/ buy a station and the money go to the areas in the north. We're also helping out cleaning in Kamakura, Jonas is packing bags for children in the affected areas and our employers have donated a lot of money to aid the work around Fukushima. I'm also off to a meeting regarding where and when we can donate clothes and Jonas company has sent several trucks with baby necessities.
The work to clean up Fukushima have according to most reports (http://www3.nhk.or.jp/nhkworld/) not improved at a steady rate and encountered several set backs, besides sorting out a leak (http://www.fluentnews.com/story/26631561?section_id=11&version=106321). The most upsetting fact is probably the dumping of radioactive water in the ocean (http://topstories.foxnews.mobi/quickPage.html?page=17224&external=834015.proteus.fma&pageNum=-1) where it later have been several reports about high levels of radioactive isotopes in fish (http://abcnews.go.com/m/story?id=13302515&sid=26). He whole situation is of course very hard to handle, but it has us becoming very worried about the fact that if there is a leak, how/when will we find out? It's of course a huge stress factor that we don't know the language perfectly, since most of the previous messages we have received have been in Japanese only.
Personally I'm highly concerned about the whole situation; of course this cannot begin to compare with how horribly the effects have been towards the people in Sendai/Fukushima areas, which I think about all the time. We are both physically OK, but I'm not used to natural disasters and I really do not like to be scared every time I to go outside to be hit by a cloud from Fukushima or to accidentally eat or drink something contagious. I find it very uncomfortable to go down to the metro if another large earthquake might hit us and it feel absolutely crazy to have my passport in my handbag, if we need to leave the country asap. It's hard to sleep when you wake up every other night by after chocks and further to concentrate at work, which in both our cases require a lot of focus and energy. I'm therefore working hard on a solution, because this is not OK.
Ka

Såhär vill vi inte ha det

OK, så nu har vi varit i Tokyo i snart två veckor. De fakta och reflektioner som är mest i ögonfallande är:
Flera av Metrostationerna har inga rulltrappor igång och är mycket nedsläckta. Det är i regel ganska stora stationer i Tokyo, och de flesta har mellan två och sex långa rulltrappor att normalt ta sig upp-/nerför, så det tar mycket tid och är redan nu ganska svettigt. Är så klart bra för motionen, och ingen av oss två har några rörelsehinder, som en hel del andra äldre människor. Det är därför inget att gnälla över, men det blir ganska kämpigt i längden med tex tunga matkassar.
På de flesta arbetsplatser sparas det el, så lysen hålls avstängda i största möjliga mån och all AC är nerlagd. Utan lampor betyder det att man får jobba medan det är ljust ute och utan AC blir det i Japan samma temperatur ute som inne; just nu går det att jobba i ca 15-17 grader och man får helt enkelt ha på sig extra tröjor och ibland mössa inomhus. Det kommer dock bli en mardröm till sommaren. Tokyos Universitet ska stänga helt under Augusti månad; förra året var det mellan 35-40 grader i Tokyo och över 90% luftfuktighet i Augusti/September.
Eftersom rekommendationerna och rapporter varierar från vecka till vecka är det svårt att känna sig säker på om man kan dricka eller laga mat i kranvattnet. Det är i normala fall inte lätt att handla matprodukter om man inte läser Katakana, Kanji eller Hiragana perfekt och blir såklart ännu knepigare nu, eftersom vi nu inte vill riskera att handla mat från regionerna nära Fukushima. Det är inte något man trodde man skulle behöva göra eller tänka på, så det hela känns väldigt otäckt och skrämmande. Även om det just nu ska vara OK att tex dricka vattnet enligt myndigheter och sägs att det inte säljs mat från norr, vet jag att ett huvudmål är att inte skapa panik.
Vi har anmält oss till olika välgörenhetsevenemang, bla ett lopp runt Yamanote line där deltagarna betalar en viss summa/köper en station och pengarna går till de drabbade områdena. Vi ska också hjälpa till att städa i Kamakura, Jonas ska packa ryggsäckar till barn i de drabbade områdena och våra arbetsplatser har skänkt stora summor för att underlätta uppbyggningsarbetet i norr. Jag ska vidare på information på universitet angående var och när man kan skänka använda kläder till städerna runt Fukushima och Jonas arbetsplats har redan sänt flera lastbilar med barnkläder.
Arbetet med att sannera Fukushima har enligt de flesta rapporter (http://www3.nhk.or.jp/nhkworld/) inte gått framåt och kantas av flera bakslag förutom ett försök att stoppa en läcka (http://www.fluentnews.com/story/26631561?section_id=11&version=106321). Det som har upprört mest är troligen dumpningen av radioaktivt vatten i havet (http://topstories.foxnews.mobi/quickPage.html?page=17224&external=834015.proteus.fma&pageNum=-1) där det sedan rapporterats om höga nivåer av radioaktiva isotoper i fisk (http://abcnews.go.com/m/story?id=13302515&sid=26). Hela situationen är förstås väldigt svårhanterlig, men det har fått oss att bli väldigt oroliga över om det skulle ske en läcka, hur/när får man reda på det? Det blir naturligtvis ytterligare en stor stressfaktor att vi inte kan förstå språket till 100%, eftersom flera av de tidigare meddelandena vi fått har varit enbart på japanska.
Personligen är jag djupt oroad av hela situationen; naturligtvis går det inte att jämföra med hur de stackars människorna i norr har det och det tänker jag på hela tiden. Vi är båda fysiskt OK, men jag är inte van vid naturkatastrofer och gillar verkligen inte att vara rädd för att gå ut och få ett strålningsmoln i huvudet eller att äta eller dricka något olämpligt. Jag tycker det känns mycket obehagligt att vistas i tunnelbanan om ytterligare en större jordbävning skulle slå till och det känns vansinnigt att gå runt med bla mitt pass i handväskan, om vi skulle behöva lämna landet per omgående. Det är svårt att sova när man vaknar var annan natt av ett skalv och vidare att koncentrera sig på sitt jobb, som i båda våra fall kräver mycket fokus och energi. Jag arbetar därför hårt på en lösning för såhär vill vi inte ha det.
Ka.