LaQua by the Dome

I måndags var det återigen en helgdag i Japan. Solen lyste glatt in genom en springa i gardinen och skvallrade om riktigt fint väder. Kollade temperaturen på telefonen och insåg att det skulle bli en varm och skön dag. Skrattade lite åt mig själv som valt att kolla vädret på telefonen istället för att öppna balkongdörren och se efter själv. Men får ju inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare! ;) Efter förmiddagslektionen i japanska låg dagen fri, så vi tänkte ta och utforska nöjesparken som låg på ett par minuters promenad bort. Det var fri entré och verkade vara ganska välbesökt. Vi hade inte för avsikt att åka något utan ville mest strosa runt i det sköna vädret och titta på folk.

Det mest iögonfallande på håll är berg-och-dal-banan som är monterad på och kring ett höghus:



Den ser riktigt kul ut och är dessutom riktigt hög och brant på sina håll. Sparar den tills vi får besök från Sverige. De hade för oss Lisebergs-vana lite andra klassiker såsom "Flume Ride" och "Nedsläppet".



Men det var inte det som var det mest anmärkningsvärda med besöket på LaQua. Vi hade till vår stora glädje lyckats pricka ett Manga-event där folk gick runt utklädda till sina favoritfigurer. Det var flera hundra utklädda personer och de befann sig över hela nöjesparken. Tog bilder, poserade och bytte samlarbilder. Det riktigt lös i ögonen på de allra yngsta besökarna, men även den seniora skaran nickade och log uppmuntrande med kameran i högsta hugg.



Den stora majoriteten av de kvinnliga action-flickorna ser ruskigt kinky ut, men det är tydligen så det skall vara. De manliga varianterna hade enorma svärd och lansar som de gick runt och bar på. Varken jag eller Karinh har varit särskilt intresserade av manga-figurer tidigare så vi kände inte igen någon av dem. Det gjorde inget, de var underhållande ändå.



Efter en stund blev vi stoppade av en arg men samtidigt jätteglad japan som berättade att man inte fick lov att fotografera hur som helst. Man skulle be om lov innan man plockade fram kameran. Vi nickade glatt och oförstående och väntade tills mannen försvunnit. Sedan fortsatte vi precis som tidigare. Fick ihop en massa roliga kort, men kan inte lägga upp alla, de här får bli ett smakprov.



En man som inte skäms över sitt vapen.

Efter någon timmas fotograferande blev det en kopp grymt god kaffe innan vi gick in i shoppingcentret och letade väskor och skor (nej inte till mig). Trots mina försök att stå emot kom jag dock hem med två stycken väskor av manligt snitt. En i A4-storlek och en mindre i A6-storlek. Har redan börjat använda dem och är sjukt nöjd. Fan, vad praktiskt! Varför har jag inte köpt sådant tidigare?

// Jonas

Shaky

Egentligen ar detta lite sena nyheter, men det har faktiskt varit en del smaskalv har den senaste tiden. For inbitna japaner ar detta kanske inte sa mycket att hymla om, men for oss fran sakra Norden pa jatteplattan, ar det onekligen lite shaky sa att saga. Ha, ha! Vad tyckte du om den goteborgaren, svarfar?

Nja, det borjade nar vi kom med ett skalv som fick mig att bli lite orolig, eftersom jag var uppe da pga jetlag:en. Jonas sov genom hela grejen, men det kandes lite som om en stor lastbil krockade med ens byggnad, typ. Sen var det en ganska lang small pa julaftons morgon; da vaknade jag av att Jonas var rejalt orolig och det gungade har pa 10e vaningen sa att vara lampor trillade omkull. Det varade inte mer an kanske 10 s, men anda lite laskigt.


Hade varit jobbigt om det blev en spricka i en san har park och man trillade ner i gapet..

Sen kande vi inget pa lange, bara nagot litet skalv in i mellan. Som svenskar var vi ju snabba pa att samla en massa info om hur vi skulle gora om nagot hande, men eftersom vi inte egentligen upplevde nagot pa sa lange, slappte vi det ganska snabbt. Man ska ju da tex se till att registrera sig pa sin ambassad, vilket vi dock gjorde nastan direkt nar vi kom. Detta da for att de ska kunna halla lite koll pa hur manga tex svenskar det finns i Tokyo och vilka som saknas, om det skulle smalla ordentligt. Sen ska man fixa ett kit med:

sitt pass (man har sitt alien registration card med sig overallt och behover egentligen inte passet om man inte lamnar landet)
filt
ficklampa
radio med uppvevningsbart batteri
torrvaror o vatten for 72 h, eftersom Japan har en beredskap som ar planerad att kunna borja fungera inom tre dygn
cash
forsta-hjalpen-lada
vagbeskrivning till ambassaden om man ar osaker
ansiktsmasker om det skulle vara tex kemiska lackor pga av skalvet
plastpasar o papper for toalettbesok eller om man far fixa en toa sjalv

Man ska ocksa ha skor vid sidan av sangen i alla lagen, eftersom blir det ett stort skalv under natten och fonsterglas sprangs, maste man kunna ta sig fran sin sang till sakerhet. Dessutom ska man se till att alla dorrar ar oppna, eftersom storre jordbavningar far byggnaderna att tryckas ihop en hel del. Om de gor det och dorrar ar stangda ar det i princip omojligt att fa upp dem utan yxor etc.
Man ska ocksa ha en brandslackare i lagenheten (ingar i nastan alla privata lagenheter faktiskt och ja, vi har en) och stanga av huvudswitchen till gasen sa fort man kanner vibrationer. Det japanska gasnatet stangs ocksa ner automatiskt vid rapporter fran de valdigt utvecklade seismiska centum som finns pa on, just for att undvika explosioner. Sen ska man inte ga ut vid en jordbavning, utan stanna inne, slanga sig under sitt matbord och dra detta under en dorrpost, garna av barande vaggar. Anyone, hur vet man det forresten??


Till och med punkarjapanerna kanske har koll pa vad man ska gora vid en jordbavning?

Sedan var vi Yokohama och kollade in laget en sondag; vi kande ingenting, men det hade varit ganska mycket problem langst kusterna med en mindre (knappt ca 1 m) tsunamivag som hade slagit till. Hokkaido hade blivit drabbade och en del fartyg hade spolats upp pa land; det evakuerades fran bla Okinawa och de kompisar som hade varit pa weekendresa dit hann precis med de sista flygen fran on. Jonas, som hade stannat i Tokyo under dagen, ringde och rapporterade, samt var nog lite orolig angaende hur och nar hans fru tankte ta sig hem. Vi beslot iallafall att aka tillbaka ganska snabbt, men forstod inte forran nasta dag att det verkliga skalvet hade skett i Chile. En svensk kollega med familj i omradet for epicentrum var mycket skarrad, men fick goda rapporter tillslut. Det hela borjade da bli lite verkligare.

Dock hade vi egentligen inte riktigt tagit det pa allvar forran forra veckan. Det borjade med en valdigt lugn lordagkvall som borjade dra sig mot sitt slut. Helt plotsligt borjade bordet gunga och de som brukar hanga med min karl vet att han gillar practical jokes. Jag blev lite trott och bad honom sluta sparka pa bordet och han utbrast forlampat ’jag gor ingenting’; var gast tog tag i bordkanten, stirrade pa mig, samtidigt som jag borjade kanna att stolen liksom dansade under mig, och sa ’shit, jordbavning!’. Vi kollade pa varann ett kort tag och jag funderade valdigt starkt pa att slanga mig direkt under bordet och dra med mig sallskapet, aven om jag kanske hade ytterligare en bad hair day. Det hela slutade dock snabbt men en liten efterslantrare slog till ett par minuter efter dvs ett efterskalv. Eftersom vi bor vid bade det storsta internationella sjukhuset + en stor brandstation (ja, Robin o Nettan, ungefar som pa Avagen..) och har en liten polisstation pa hornet av vart kvarter, blev det ett jakla liv direkt efter skalven.
Vi skrattade iallafall bort det hela tills nasta dag; da blev det ganska laskigt.


Fler japaner som kanske har koll pa laget vid en jordbavning..

Jag satt i var sang med benen utanfor kanten och skrev sms, nar det liksom kandes som om nagon annan tog tag i mina fotter och borjade svanga dem fran sida till sida. Det var precis som man skojar med nagon och liksom gungar dem fram och tillbaka och diggar till latsasmusik. Fast det stod ingen dar o skojade; det var pa riktigt och bara ett par sekunder senare sa Jonas ’Ka, jordbavning, kom in under bordet, fort!’. Jag slangde mig under bordet med Jonas och vi drog det under skiljevaggen i var lagenhet. Jag kollade pa honom och fragade om vi inte borde dra ut om nu byggnaden skulle rasa. Det blev nagon sekund nar vi bara stirrade pa varann, som kandes som typ en kvart for ovrigt, och sen mindes samtidigt att vi skulle stanna inne. Jag blev jattenervos och borjade skratta (det ar liksom det, eller borja lipa), innan jag insag att det inte alls var sa kul att vara pa 10e vaningen och fa ett antal lagenheter i skallen om byggnaden skulle balla ur. Som i ett trollslag blev allt lugnt och sen satte sirenerna i omradet igang. Vi kollade pa varann och rusade fram till datorn for att kolla skalorna pa natet. Vi hade bara upplevt en ca 2a pa Richter skalan medan epicenter hade haft 6.6..


En lugn Jonas, trots allt det skakiga

Vi blev ganska skramda, och jag fragade runt bland internationella kollegor angaende deras foreberedningar for en jordbavning. Det visade sig att det var typ bara J och jag som inte hade ett kit och att de visste precis wassup om det skulle ske en katastrof. Verkligen ett wake-up-call.. Sa nu ska vi fixa ett kit i helgen.. Shit..

Kladpaket fran Ulricehamn!

Man har verkligen varldens basta mamma pa hela jorden, speciellt nar man far kladpaket fran Ulricehamn med ens gamla goda plagg! Valdigt pinsamt valfardproblem saklart, men det kanns aningen futtigt att ga runt i samma paltor vecka efter vecka, nar man ar van att ha iallafall lite variation. Blev darfor superglad nar maken ringde och sa att varldens numera hjalpsammaste postman hade varit hemma hos oss och stolt trollat fram en stor lada fran Sverige.


Var mycket spannande att se vad som fanns i, fastan jag hade gett nogranna instruktioner om vad jag ville skulle skickas!

Blev alldeles till mig och riktigt rev upp paketet sa fort jag kommit innanfor dorrn! Fick bade det jag bett om, men ocksa en massa andra fina saker, som tex en underbart harlig scarf; har haft den hela tiden efter att jag fick den. Tack mamma!


Julafton igen!

Som en sparhund gick jag igenom allt med sma tjut av gladje och ’ahhhh’ for varje grej som packades upp; Jonas var lika intresserad och jag kunde inte forsta att han inte var lika glad som jag over den svarta bikinin, den bla fina klanningen med vita knappar och den lilla svarta! Tror sahar i efterhand att han snabbt scannade av om det fanns nagot atbart med gelatin som huvudingrediens..

Det blev aven overaskningar i form av en massa sma lyxprodukter fran en Parisresa som den omma modern hade foretagit sig under tidiga varen. Det fanns i princip allt for trotta fotter (n believe me, gar man tva timmar om dan blir fotterna snabbt valdigt trotta), sa jag bestamde oss snabbt for att vi skulle ha hemmaSPA och prova alla produkterna. Jonas var aterigen inte helt overtygad om att det skulle bli lika fantastiskt, men efter att ha brottat ner honom och tvingat honom att dofta pa alla kramer (som han fortfarande kallar for salvor; wtf liksom?), peelingprodukter och masker som fanns med, kapitulerade han. Han har dock smitit undan sedan dess sa fort jag bara har namnt nagot om ens harinpackning kom jag pa nu.. Hmm, listig..

Sedan kom det ocksa skor och det var tur, for har man storlek 39-40 och ar tjej har, sa finns det helt enkelt inte vanliga damskor. Man kan saklart kopa sneakers, vilket for ovrigt ar nasta punkt pa min inkopslista under helgen, och flipflops for killar. Tyvarr ar de senare valdigt breda, men ska prova ett par innan jag fordommer dem. Det ar dock ingen direkt skillnad pa japanska herr- / svenska damflipflops och arligt talat tycker jag att bade dam- och herrhandvaskorna ar lika snygga.


Damer och herrar fran Sverige, Jonas, Elsa och Kristin.

Man far dock lite blickar nar man gar fram till herrhyllorna och kollar pa deras skor och handvaskor, fast jag latsas bara att jag kollar pa presenter om det blir lite pinsamt. Tyvarr tror jag de tvekar over huvudtaget ibland pa vad man ar for sort, eftersom man inte har kjol, ar bredaxlad o i storsta allmanhet ar hogljudd samt talar utan att bli tilltalad etc.. Ja, man ar verkligen olydig har!


Fler olydiga flickor med bade byxor och normalstora skor, Kristin (Sverige) och Stephanie (Canada).

Tack mamma for jattefint paket och for att du ar den basta mamman ever; har nu valdigt fina fotter och luktar gott igen!
Pok
Ka.

Lite hemlängtan..

Nu äntligen har vår försenade vardags/vinterblues släppt och det känns faktiskt riktigt bra igen!
Tror att det började med att vädret blev riktigt dåligt för någon månad sedan; efter att ha varit bortskämda med sol varje dag utom tre i över två månader och en temperatur runt +10, var det en chock att det normala Göteborgska höstvädret hittade oss. Regn o rusk o mulet hela tiden och temperaturen var runt nollstrecket vid flera tillfällen. När vädret är så dåligt och man måste vara inomhus, blir 40 m2 väldigt litet och eftersom japanska hem är så dåligt isolerade kvittade det om värmen var på dygnet runt. Det var ändå iskallt på golvet hela tiden och tvätten, som man nu fick hänga inne, torkade aldrig.
Man kunde inte gå sina långpromenader längre och efter att ha trotsat ett vinterregnväder i Tokyo och nästan fått lunginflammation på kuppen, kunde jag inte heller gå till universitetet på morgonen. All vår vardagsmotion var borta i ett nafs och det blev man inte direkt piggare av.


Clearly en snubbe till som inte är helt nöjd med sin situation.

Vidare blev jag sjuk för första gången på hela vintern och som ett brev på posten bestämde sig en av mina visdomständer för att göra sig till känna. Ordentligt.. Jag fick ont i örat på den sidan och det såg ut som om jag hade körtelfeber på ena sidan halsen + att kinden var alldeles svullen. Tänk Lina i Emil i Lönneberga; detta påpekade Jonas glatt när han kom hem från Nagano för övrigt! Sen kunde jag inte tugga för det gjorde så ont, blev grinig för att jag var hungrig, fick feber av värken, tog värktabletter som pajade magen, jag var täppt i näsan av förkylningen osv. Som tur är brukar jag vara ganska frisk av mig, men just i sådana här situationer kanske det hade varit bättre av att vara lite van vid kroppshaveri, för efter ungefär en vecka trodde jag på allvar att jag var tvungen att köra en hel tandoperation. Jag hade då varit hemma från jobbet dessutom och blev mer och mer stressad över det, eftersom deadlines etc. närmade sig med stormsteg. Vi hade länge planerat en helg i Nagano hos våra polare där, med både åka bräda och bada i varma källor, men det fick bara ställas in för min del. Kul att ligga hemma en hel helg..

Jag fattade ju också att jag skulle behöva göra något åt visdomstanden för man kan ju inte vara hemma hur länge som helst, så det enda vuxna skulle ju vara att helt enkelt dra ut den. Började kolla lite på nätet om detta o insåg till min fasa att ofta kan man inte bara dra ut en visdomstand, utan måste borra sönder den. Dessutom blir man inte automatiskt sövd eftersom detta kan medföra komplikationer, utan måste ofta vara vaken under ingreppet. För en person som aldrig har haft hål och hatar blod/sprutor är inte detta nyheter som får en att bli positiv. Att sedan försöka reda ut vad försäkringen täckte via telefon, på engelska, blev bara ett uppdrag som till och med skulle få en inbiten japanfantast mer inkörd på idén att helt enkelt skita i detta.

Mitt i detta började banken krångla om autogiroöverföringar till vår hyresvärd, en transaktion från vår japanska bank till SEB och huruvida jag skulle alls kunna överföra pengar från mitt konto till tex. Jonas automatiskt. Har aldrig varit med om något liknande. Då började jag på allvar fundera på att bara packa våra väskor och bloody well simma hem. När sedan mobilföretaget hörde av sig angående svårigheter att få ordning på våra mobilkonton o de automatiska överföringarna vi ville skulle fungera där, hade jag nästan bestämt mig. ’Att bo i en övernattningslägenhet i Ulricehamn/i en friggebod i Onsala fram till i november 2011 kanske inte är så farligt’, resonerade jag med mig själv. Jag kände mig riktigt misslyckad och dessutom redigt dum eftersom jag ju har släpat med mig Jonas till andra sidan jorden och nu bara ville hem..

Precis som att ödet fattade att nu räcker det, gick tandvärken över på en natt och snuvan är nu nästan försvunnen. Tokyos väder gick upp nästan 15 grader på ett par dagar och vi ska ha +20 ända tills på måndag. Det blåser varma vindar och efter en power walk nere i Tokyo Bay kom vi tillbaka med fräknar på näsorna och lite smått grisrosa armar.


Här är en av 'våra' broar som ligger precis vid vårt kvarter och man gå över på sin powerwalksrunda!

Vi tog en paus på tillbakavägen, då vi låg ner i solen en lång stund, barfota, o snackade om livet o pussades. Härligt! Nu sitter jag och skriver på en solig balkong med en öl nedanför stolen och en cigg i den andra, nyduschad, och ska strax äta potatis, kött o sås. Och dricka ett stort glas mjölk; inget jävla iste med ingefära eller någon annan nyttig algskit.


Vackra lyktor i solen.

Stora frågetecknet är fortfarande Jonas arbetssituation, men det går faktiskt framåt. Han har fått svar från rekryteringsföretaget han gjort två intervjuer för, att han ligger i topp och att de väntar in uppdrag inom snar framtid. Han sitter just nu med en certifiering, samt läser in sig på andra områden som kommer att vara nyttiga att ha bagaget. Det är dock tungt att sitta själv på dagarna i lägenheten, så den senaste veckan har han gått med mig till universitetet och suttit på biblioteket med det han kan göra offline. Då kommer man upp tillsammans, tar en promenad till uni på en timme, kör ett ganska långt förmiddagspass, lunchar ihop med kompisar, kör ett eftermiddagspass och går sen hem ihop och lagar mat.

Det ljusnade vidare när jag fick ett bra genombrott i slutet av denna vecka på jobbet och det känns nu kul igen. Samarbetet med professorn går som en dans och jag lär mig fortfarande fantastiskt mycket vid varje möte.


Man blir ju lite förvånad över att detta är ölreklam längst med floden; ser mest ut som en stor kisskorv..

Ser också ut som om våren är på riktig ingång och efter en helg med bland annat en härlig flodbåtsutflykt och besök på det kanske vackraste templet vi har sett hittills, känns allt helt OK igen.


Hade ju varit aningen ballare att bo i än hyreshuset vi hänger i nu, men man kan ju inte få allt. Kanske går att ta med till Kallebäck?

Fast lite hemlängtan finns nog kvar ibland.. Kanske ganska mycket då! Kram på er alla!
Ka.

Snowboard-tur till Ueda

Förra helgen skulle vi göra en liten weekend-trip till Nagano/Ueda och hälsa på Martin och Tannia. Dessvärre fick Karinh påhälsning av två snabbväxande visdomständer med tillhörande febertopp och var tvungen att droga ned sig i sängen istället. Karinh trodde inte hon skulle bli något trevligt sällskap och eftersom det börjar närma sig slutet av skidsäsongen så tyckte hon att jag skulle åka upp själv.

Så jag packade min väska och lämnade Karinh (Som vid det laget såg ut lite som pigan Lina i Emil i Lönneberga) hemma och struttade iväg till Shinkansen som skulle ta mig nordväst mot de snötäckta bergen.

Möttes på perrongen av hemma-mannen Martin som tagit bilen för att hämta upp mig. Lyx.
Vi körde inom bowlinghallen på vägen till M&T och sprang snabbt in för att kolla om man kunde och behövde förboka en bana om man ville bowla senare under kvällen. Efter ett par tappra minuters gester med gester och slumpvisa japanska ord gav vi upp, men trodde oss i alla fall kunnat tyda att det på fredagar kunde vara väldigt mycket folk och det nog inte alls skulle gå att få en bowlingtid. Man kunde inte förboka i alla fall. Vi åkte därför hem till M&T, dumpade snabbt av min väska, stack inom ett nudel-hak och slängde i oss lite mat och återvände sedan direkt till bowlinghallen.


Bowlande ninjor?

Nu hade antalet upptagna banor decimerats från 5 till 2 och av den misstänkta trängseln syntes inga spår. Vi bokade en bana och spelade 3 rundor innan vi summerade bowlingen och gav oss på ett biljardbord. Efter att jag hade vunnit bowlingen knappt var det Martins tur att vinna biljarden. Kvällsmästaren fick därför utses i den ädla gentlemannasporten Dart. Det tog nog minst fem minuter innan vi lyckades förstå oss på dart-maskinen såpass att vi kunde börja köra. Vårt val var dock ett misslyckande för poängsystemet var ganska svårbegripligt innan vi lyckades hitta ett klassiskt 501-spel. För att inte bli långrandig så spöade Martin skiten ur mig även i dart, så det var bara att kapitulera och gratulera... bittert. ;)


En värdig vinnare.

Dagen efter steg vi upp ganska tidigt för att bege oss till skidbacken och åka bräda. Det regnade ymnigt, men vi hoppades på snö uppe på berget. Efter en halvtimmas bilfärd var vi framme, men fick snopna konstatera att det regnade lika ymnigt även vid backen. Dessutom var det riktigt dimmigt. Vi kollade upp vad det skulle kosta att hyra kläder + utrustning & liftkort till mig för en dag. Ungefär 800kronor hamnade vi på, och kände då att det inte var värt det.

Vi hade tänkt bege oss till ett "Onsen" efter skiddagens slut, men fick nu tidigarelägga planerna och åkte därför direkt dit. De hade precis öppnat för dagen men parkeringen var redan halvfull. Mina förväntningar var jäkligt höga och jag var riktigt nyfiken på denna anrika japanska tradition. Efter att ha placerat skor i ett skåp, fått en nyckel, placerat värdesaker och ytterkläder + skonyckel i ett annat skåp och fått en ny nyckel blev det premiär-entré. Omklädningsrummet var ganska ordinärt och hyste inga större överraskningar. Man skulle klä av sig naken och ta med sig en mindre handduk in att tvaga sig med. Kläder och necessär ställde man på en hylla. Hittade till min glädje en våg som jag studsade upp på och noterade en ny lägsta-vikt sedan början av förra decenniet. 95.5kilo, decitonnet är ett minne blott!

Wooooooooowwww, nu blev det jordbävning igen... Hela huset gungar... Kollar japanska jordbävningssidan, det var en 6,6 på Richterskalan. Epicentret var en bit bort, så här var det inte lika kraftigt. Ni kan själva kolla här http://www.jma.go.jp/en/quake/

Phew, vi bloggar vidare!

Sedan blev det entré, har tyvärr inga bilder inifrån. Började med tvagning. Man satte sig på en liten plastpall framför en spegel och använde en duschslang med munstycke på vanligt vis. Man fick även en liten plastbalja man kunde fylla och kasta vatten på sig själv (eller andra). Sedan skulle man skrubba sig med handduken och därefter tvätta sig en gång till.

Vi hann under tiden notera en handfull kraftigt tatuerade män i tvättrummet. Yakuzan e de enda som tatuerar sig på det sättet, och de mystiska ärren på kroppen vittnade om ett "aktivt" liv. Bäst att inte kasta vatten på dem. Gick sedan ut och satte oss i bassängen på utsidan. Riktigt varmt å gott! Det var avkopplande och kan varmt rekommenderas. Det fanns även ett antal olika små pooler på insidan vi var tvungna att testa också. En av dem hade brunt bäck-färgat vatten och luktade lite mysko. I poolen satt en mycket gammal man med ett makalöst överbett och såg lite nöjd ut. Funderade en stund om det var han som låg bakom färgen i vattnet innan vi såg en skylt med texten "chokolate-aroma". Hade aldrig kunnat gissa på att det var chokladpool, men visst. Det blev ett dopp där med. Hade dock svårt att vara seriös med den lustiga mannen sittandes mittemot. Funderade också på hur de fick idén att göra det till en choklad-aroma pool. Tappade städaren en Plopp i vattnet under sin morgonrutin? Vi avslutade Onsen-besöket med ett par minuter i en massage-stol. Fan vad gott, jag vill tillbaks!

På kvällen blev det ett besök i en Pachinko-hall. Pachinko är ett slags spelmaskiner där man med välriktad tur skall skjuta stålkulor upp i en ramp. De studsar sedan på små stålpinnar och har man tur hamnar de i något av de olika poäng-hålen. Dessa modellerna är givetvis ganska moderna och har blinkande filmer med handling och är enormt högljudda. Man hör inte varann om man man inte skriker på nära håll. Efter någon minut fick min maskin ett nytt liv och en kvinnoröst började ropa uppmanande på japanska. En av Pachinko-vakterna sprang förbi och visade att jag nu kunde skjuta stålkulor in i en ny ramp. Festligt. Kvinnan tystnade för en stund och snart började det rasa ut stålkulor i en ny ränna, under min kulränna. Snart var denna full och jag började få smått bråttom att ösa kulor upp i min spelramp som började bli tom. Dessutom hade kvinnorösten börjat vråla igen. Vad fan vill den nu? Snart kom mannen springande igen. Han visade en liten dold spak som om man drog i tömde den undre rännan och skickade in kulorna på mitt "konto" igen. Festligt! ;) Det slutade med att jag gick 600 kulor plus. Dessa skulle växlas in i en butik (man kan inte vinna pengar i Japan) som hade en massa skräp. Det enda användbara jag hittade var tvål och godis. Det fick bli en flaska Coca-Cola och tre chipspåsar. Festligt igen!

Efter det högljudda besöket gick vi hem och åt nylagade Tacos som Tannia hade fixat medan vi hade varit och roat oss. Vi avslutade kvällen med att hyra film och äta chips.

Söndagsmorgonen började likt morgonen tidigare med dimma och regn. Vi beslutade att ta sovmorgon och testa lyckan lite senare. Framåt halv nio snåret hade det börjat snöa, så vi tog en snabb frukost och stack iväg mot berget. Taggade och fulla av hopp. När vi nådde backen snöade det, najs, lite dimmigt men helt godkänt. Jag hyrde utrustning, hittade faktiskt kläder i min storlek (4XL) och fick på köpet en urlöjlig hjälm. Såg ut som en billig seriefigur.


"Crash-Test-Dummy-Jonas"

Backarna var inte särskilt branta där vi startade och lämpade sig bra för premiäråken. Det tog ett antal åk innan jag vande mig vid brädan och stansen. Den var lite brett ställd, men jag orkade inte ändra, det gick bra att vänja sig ändå. Dessutom var det en skum känsla att åka på en icke-antik snowboard. Min e ju ändå 15+ år gammal och rak. Denna var av Carving-modell. Jäkligt skön i alla fall, så det kan man inte skylla på.


Martin och Tannia

Efter två timmars mysåkning och småtrillande tog vi en paus i värmestugan och käkade nudlar. Här passade också min kamera på att imma igen, så nedan ser ni sista bilden jag hann ta.


Lunch i värmestugan

Efter lunch begav vi oss till snowboardbacken, där vi testade hoppen. Jag hann aldrig frambringa något större mod, och de misslyckade hoppen gjorde mig inte mycket tuffare. Det fick bli de minsta hoppen, men även där utan större framgång. Ett par timmar, X misslyckade hopp, ett antal rispor i ansiktet och blåmärken i arslet senare var jag ändå riktigt nöjd. Fan vad skoj det var, helt klart värt det! Knäna kändes redan i bilen 50 år äldre. Visste ju att kroppen skulle må skit i ett par dagar efteråt, men vad gör man?

Tack Martin och Tannia för en riktigt trevlig helg!

Mer bloggning om den annalkande sommaren i Japan följer!

// Jonas