Ka's sondagsblogg fran Tokyo Bay

Dagen borjade med att vi blev vackta av ett fullt marschband som hade symbal, blasinstrument och trumuppvisning precis nedanfor var balkong. Det var tydligen noga med att de skulle spela alla latar de kunde, vilket vi tacksamt stangde alla fonster inklusive var enda ventil till. Herregud!
Efter brunch samlade jag ihop mina saker och begav mig nedat vattnet; jag har fatt den eminenta uppgiften att komma pa lite forslag till vara gaster som anlander over jul och nyar, pa hur man roar sig bast har i Tokyo. Vi borjar fa ganska bra koll, men det ar fortfarande saker som vi inte hunnit med, sa det ska bli superkul att uppleva lite nytt tillsammans med dem. Har bestamt oss for att visa det vi tycker bast om blandat med deras onskemal, sa det blir bla sumo, onsenbesok och naturligtvis alla de speciella distrikten med sina typiska shoppingutbud och nojen (Shinjuku/Harajuku/Nihonbashi/Kappabashi/Ueno/Yanaka/Omotesando/Shibuya/Akihabara/Ginza etc etc). For att riktigt komma i stamning tog jag mig upp pa 47e vaningen i St Luke’s Tower och tittade ner over stan, sa jag inte skulle glomma nagot.


Utsikt fran 47e vaningen ut over Tsukjishima och i bakgrunden ser man borjan av Chiba

Jag akte sedan ner till andra vaningen (det tar verkligen inte manga sekunder och man far svalja iallafall tva ganger for att bli av med trycket i oronen) och gick ut och satte mig pa en av de langa trapporna ner mot Sumigawa River. Dar dundrade det forbi en massa batar i solskenet, det var liv och rorelse pa strandpromenaden med flera stora grupper av pensionarer, enstaka par som gick och holl varann i handen (inte vanligt har) och jattesota barn som lekte jarnet.
Det tog inte manga minuter innan det kom fram en skrynklig gammal man i fin sondagskostym och undrade om jag behovde hjalp. Jag tittade forvanat pa honom innan jag fattade att han fragat eftersom jag satt med en guidebok i handen. ’Tack sa mycket, men jag bor har och tittar at min familj som kommer hit i jul’ svarade jag och han blev jatteglad och undrade hur lange jag hade bott dar, vad jag gjorde i Japan, vad min man jobbade med etc etc.
Efter att ha underhallit alla de sma barnen med att forsoka maskera min mindre fascination nar en av dockpojkarna kom fram och visade en mycket stor vandrande pinne, dok Jonas upp. Vi satt kvar en bra stund och han fick direkt tva beundrarinnor i 4-arsaldern, som ropade ’Konnichiwa!’ (Goddag!) varje gang de klattrade upp- eller nerfor trappracket vi satt vid och sprang tjutandes av skratt ivag nar han svarade ’Konnichiwa’ tillbaka.


Min karl

Vi gick sedan hela strandpromenaden pa Tsukijisidan fram, over Tsukijishimabron och in i marknadsomradet for att handla middag pa pinne. Normalt sett bestar en sadan maltid av sprangd fagel pa pinne, grillad fagelmage pa pinne, mosad fagel pa pinne, fagelbroskbitar pa pinne, fagelbitar pa pinne, fagelvinge pa pinne och fagellever varvat med fagelnjure pa pinne. For att gardera oss har vi nu fattat att vi maste ha en back-up, sa det blir naturligtvis att smyga ner en ostpuck fran donken i pasen.. Spetten var dock underbara och vi at endast pliktskyldigt upp vara sma cheeseburgare. Helt otroligt att McDonald’s faktiskt kan salja sin doda mat om man jamfor den med allt annat.


Fagelbitar pa pinne

Vi borjade sedan vandra hemmat och gick over var lilla bro fran den konstgjorda on. Solen hade precis borjat dala, dimman hade nastan lyft helt under eftermiddagen och vattnet var alldeles lugnt. Vi stannade till flera ganger och tog kort bade at norr och soder, men min favoritbild fran eftermiddagen var den nedan mot Rainbow Bridge.


Utsikt fran Sumigawa River med del av St Luke’s Tower till vanster

Nar vi kom hem blev det Skypande till Sverige enligt sondagstraditionen. Vi fick stora portioner av lyckorus, skvaller, problemlosningar, recept, rad, fragor, oro och mycket skratt som vanligt. Det ar enorm skillnad att vara utomlands nu nar man har uppkoppling nastan overallt med musik, streeming, emails, Skype och telefoner, med bla GPS, dit man linkar nastan allt man har pa sin dator. Jag svarar tex ofta pa alla mina mail pa vagen till jobbet nu for tiden. Man ar inte alls lika isolerad som jag upplevde att man kunde kanna sig i tex UK bara for 5-6 ar sedan.
Sedan kom dagens kanske basta overraskning: ett paket, enligt den overlyckligt hurtiga postmannen, fran 'Ingulidu Eleliusu en Suedenu' till 'Doctol Eleluisu-san' och 'Mista Muura-san'! Vi hade ju varit tvugna att bestalla skor fran Sverige, eftersom det finns ungefar ett par damskor i hela Tokyo i storlek 39-40 och de ar fotrata. I herrstorlek 44 ar det omojligt att fa tag pa inomhusskor for lopning over huvudtaget, sa det blev ett race pa Nilsons och Racketspecialisten pa natet istallet for en vecka sedan. Vidare tog alla vara linser slut samtidigt, sa det blev till att skicka en order for nya pa Lensway och alla som har ett vasterlandskt hushall i det har landet vet att Wetextrasor ar hardvaluta. Kryddor har ar svindyrt och strumpbyxor for alla over 1.70 finns bara i travestitaffarer, vilket sakert skulle vara av underhallningsvarde, men inte helt korrekt. Darfor blev paketet med tre par snygga skor at mig, ett par gympadojor till J, 15 stora kryddpaket, 18 strumpbyxor i varierande tjocklek, 16 Wetextrasor, linser for ett halvar for oss bada, Rosa Bandet och en hel del saltlakrits, vansinnigt uppskattat! Tack fina mamma Ingrid!


Ren lycka i ett blatt paket (forutom OB da..)!