Jag börjar gå ca 500 m från Tsukiji fiskmarknad som då ligger nere vid Tokyo Bay, i rak nordväst riktning. Om man tänker att Tokyos innerstad ser ut som en klocka, med Kejsarpalatset i mitten och ytterkanterna beskrivna av Yamanote line, sa bor vi vid kl 4. Tokyos Universitet Todai ligger vid kl 12, så jag liksom sneddar över halva innerstan och passerar Tokyo station, Kanda och Akihabara på vägen. Det tar ju då inte mer än en timme, så egentligen är inte innerstan speciellt stor alls.
Tsukijis lilla huvudgata med bara sex filer..
Det är ganska lugnt bara man undviker rusningstid, så jag går antingen vid 8 eller lite efter 9. Om man behöver ta tuben är det verkligen packat precis innan 9 och man står som sillar i en silltunna. Inte riktigt läge att bli kissnödig eller få panik för att det är trångt alltså.
Efter ungefär 10 min börjar arkitekturen se lite annorlunda ut, då jag är ungefär i höjd med Tokyo station. Det skjuter upp en enstaka skyskrapa och om jag tittar åt vänster ser jag de typiska stationsbyggnaderna vid huvudcentralen som är identiska med 40-50 våningar och flera lager av 'ljushalsband' på toppen. Den är faktiskt inte den största stationen i Tokyo då både Shinjuku och Omotesando är mer traffikerat samt att Shinagawa station är enorm.
För att få en bild över hur stor Tokyo station är, får man tänka sig att det är fem huvudplattformer ca 10 linjer per plattform, med tåg åt båda hållen såklart, och de avgår vanligtvis med 2-5 minuters mellanrum. Det finns en utgångsuppsättning i varje väderstreck, upp till fyra portar per väderstreck och 1-12 exits per port. Shinkansen tex tar ca 1500-1600 personer per tåg och går i lite över 300 km/h, så det är ju en hel del människor som forslas fram och tillbaka ganska snabbt.
Jag går förbi Merril Lynch's huvudbyggnad i denna delen av staden med sin karakteristiska rundade (konvex/konkav anyone?) glasvägg som reflekterar himlen. Det är alltid en mass kostymklädda herrar och damer som sitter, står, springer och går runt omkring en. Om jag hinner brukar jag stanna till och kolla rakt upp när jag står precis intill byggnaden. Det känns lite som att titta upp från botten av ett enormt akvarium brevid en av väggarna och ha uniforma stim av småfisk brevid sig som pratar ett eget språk.
Merril Lynch's skyskrapa med spegelvägg
Man rundar sedan hörnet och hamnar på en större gata, nu med fem filer i varje riktning. Jag har nästan alltid på musik i lurarna och brukar se till att jag har något riktigt lugnt spelandes i bakgrunden just här. Det är nämligen ofta ett liv utan like just här, med busslaster av japanska (!) turister som tar kort på Nihonbashi Bridge. Jag som inte kanske brukar vara helt utan syniska tankar vid den här tiden på dygnet, hade under lång tid många underhållande teorier om vad de höll på med. Tillslut fick jag reda på att de tog kort på en av Japans viktigaste punkter: det är nämligen härifrån man mäter alla avstånd som står i alla referenser i hela Japan. Så avståndet till tex Osaka från Tokyo är mätt från just denna bro. Den vaktas också av riktigt coola och stora drakar i koppar, där den södra sidans figurer har munnarna stängda och den norra öppna.
Min favoritdrake med stängd mun på den södra sidan
Man kommer sedan in i Tokyos bankdistrikt där stiliga bilar flockas, med ännu stiligare kostymklädda herrar som kliver in och ut och man kan riktigt känna den välbärgade atmosfären i luften. Det finns flera oerhört exklusiva varuhus och de flesta ser ut som kopior av Harrods i London. Det trippar Channeldräktsklädda damer med senaste Balenciagaväskan hängandes från armen, ut och in ur de fina butikerna. Tjusiga butiksbiträden öppnar dörrar och chaufförer med uniformer och vita hanskar forslar obemärkt iväg limousine:er till höger och vänster. Mellan de fina varuhusen ligger kimonobutiker och det är otroligt vackra tygstycken i råsiden som hänger i varje skyltfönster.
(Ha! Skakade precis till ganska rejält; det gungar ju en del här på 10e våningen. Det har börjat vara fler små jordbävningar nu under hösten efter en lugnt sommar.)
Efter en liten stund till fots märker man att man går rakt in i teknikhimlen Akihabara. Jag passerar först en enorm Pachinko-hall med ca 10 våningar, där man spelar med små stålkulor, och flera av gästerna ser ut att ha varit där i dagar. Eftersom många av de stora affärerna är öppna dygnet runt, kan man bokstavligen bo i Akihabara i dygn, vilket många gör. Det finns matbutiker, massor av snabbmatställen och till och med klädbutiker. Här ska man INTE vara efter klockan 18 alternativt under en helg, eftersom det är högaktuellt för folk från hela landet och alla turister. Det man inte hittar i form av teknik i Akihabara är troligen svårt att hitta gobalt sett. Jag brukar ånga fram på huvudgatan, passerar vidare LAOX Flagship där allt är taxfree, men svindyrt (!), går under järnvägen och förbi gränderna och katakomberna med alla möjliga små teknikprylar. Man ser brutala mangaskyltar, det mesta är i neon och det finns storbildsskärmar på alla hörn. Club SEGA har nästan alltid spelevents och det brukar vara fullt med folk där, så jag korsar den 10-filiga gatan en bit innan dess och fortsätter upp till vänster mot Hongosanchome.
LAOX Flagship till vänster och reklam för en av de många varuhusen för datorer, mobiltelefoner etc etc till höger.
Detta är enda sträckan jag måste gå något uppför; Tokyo är annars som en dröm för den som vill promenera dvs platt, platt, platt! I tex lilla Ulricehamn går man ju onekligen antingen upp eller ner.. Trafiken blir något lugnare, det börjar välla ut gamla människor från butikerna och studenter kör kamikaze race med sina cyklar med eller mot trafiken. När man kommer upp till korsningen Korakuen/Hongosanchome, ser man nöjesfältet med den 'lilla' berg-o-dalbanan, och jag tänker nästan varje morgon att jag måste grow a pair och våga åka den. Butikerna blir mindre, man sniffar nybakat från bagerierna och floristerna fläktar ut den där underbara doften av blöt jord och blomster. Plötsligt är jag vid Akamon Gate, den röda porten, vid universitetet; så speciellt vacker tycker jag inte att den är, men det står likaväl nästan alltid ett 10-tal turister och fotograferar den. Jag gillar dock historien om att den gavs bort i bröllopsgåva till den sista Shogunens nya fru och att den skulle vara den vackraste skapelsen någon hade sett. Försöker därför alltid gå igenom den någon gång under dagen, för jag har bestämt att det betyder att man får tur.
Precis innanför porten tystnar allt; det är helt magiskt och naturligtvis väldigt väluttänkt av skickliga japanska ingenjörer, men trots allt är det helt tyst. Här brukar jag stänga av mina lurar och ta ett andetag. Jag forsätter ner till vänster genom universitetsområdet och passerar min favoritplats framför biblioteket; innanför rutorna lyser kristallkronorna och framför byggnaden finns en inte alltför imponerande, men mysig, fontän som porlar.
Universitetsbiblioteket
Träden ser ut som moln, stora med pyttesmå blad och barr, i olika gröna nyanser. Bakom fontänerna ser man lövverket av Sanshiro pond, den som är formad som ett hjärta och också anlades av en av de Shogun:s som bodde här tidigare. Jag svänger sedan ner genom en av alléerna, går förbi det enorma bokträdet som är rörande vackert med alla sina färger framåt hösten (jag har döpt det till Yggdrasil för övrigt) och skyndar uppför trapporna till byggnad 8 rum 231.
Inte en alltför illa morgonpromenix för en liten tjej från Göteborg kan man tycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar