Ka bloggar om helgerna

Så går ännu en helg mot sin höjdpunkt, lördag kväll! Planen ikväll är Sakura bar i Shibuya (det området där man kommer upp ur tuben och plötsligt tror att man är full i ett flipperspel) där det blir galej i form av stor utekväll för ambassadfolket. Sedan bär det av till Shinjuku (det andra nöjesdistriktet i Tokyo där det finns en hel del Love Hotels (ni får använda fantasin), mycket host/hostessbarer (där alla killarna har Per-Gesslefrisyr)) och Golden Gai. Det senare är skälet till att man som västerlänning bör vistas här och är ett fullkomligt galet myller av små barer som ofta ägs av de som jobbar där. Det är mycket fantasifulla inredningar och ofta allt annat än smakfullt, ibland konstutställningar mitt i natten och massor med livemusik. Det är inte alltid OK att man som utlänning går in i en bar i Golden Gai och det kan vara väldigt dyrt, så det är bäst att fråga och betala i förväg. Lite typiskt Japan: Golden Gai är ett område som bygger på olikhet och frihet att uttrycka sig, men ändå inom vissa ramar.

Ärligt talat har vi haft det så himla mysigt de senaste veckorna att det har kännts som om vi har haft en hel rad lördagskvällar efter varann. Jag har jobbat hemifrån en hel del, eftersom jag för närvarande sitter och skriver artiklar och inte behöver labba. En liten instickare är att det ser ut som om jag kommer att få ut åtta publikationer i år; det är bra om man får ut en om året normalt sett inom mitt fält och man brukar inte producera något det första året man är postdoc, så jag är väldigt nöjd. Mina dagar hemma har inneburit en rutin med powerwalks/jogging på morgonen, lång frukost framför datorn, snabb lunch med kort paus för eventuellt hushållsarbete (det är mycket milt sådant i en lya på 40 m2) och ärenden i området, mer skrivande, matlagning och pyssel. Jonas har sedan kommit hem runt 20.00 o då är det ett par timmar ihop innan det är dags att sova. Väldigt trivsamt och mycket lungt på det stora hela, något som jag har behövt efter all uppståndelse det senaste året. Låter vansinnigt 75-årig-tant-med-stickning, löständer och hårnät, I know, men det är sant.

Denna helgen började dock med att jag skulle överraska min fina man med middag ute och en riktigt piffad fru hållandes en whiskey och hans mycket efterlängtade, KALLA snus från Swedish Match som hade anlänt under dagen. Precis när jag var färdig ringer han och säger att killarna på jobbet ville gå ut på AW och det var ju klart att han skulle göra det. Således fick denna donna förvandlas och svida om till mjukisbrallor, ta en snus, svepa whiskey:n och dra på senaste True Blood på datorn. Men.. efter ca två timmar ringer telefonen och en trött och glad röst i andra änden uppmanar att han vill att hans fru ska 'ta på sig sina dansskor' och möta honom vid den fina familjerestaurangen på hörnet. 'Alright', tänker jag och förstår inte förrän vi var inne på stället att detta är den restaurangen som det varit så mycket fuss om. Varför? Jo, för att de serverar kycklingsashimi. Och ja, det är rå kyckling. Herregud.


Kycklingsashimi med wasabi

Vi har dock supertrevligt, det är riktigt gott och ingen har dött än/ spytt kaskader över den andre, så jag tror faktiskt att ryktet är sant: det finns ingen salmonella i Japan. Vad som är konstigt är dock att det inte finns analfabeter, laktosintolleranta, folk med ADHD eller alkoholism heller; låter lite som ett samhälle där man antingen är aningen dum i huvudet alternativt inte riktigt gillar det som avviker från 'idealet'.

Hur som, vaknade vi upp kl 9 till en strålande, 27-gradig dag utan ett moln på himlen och insåg att vi var 'tvugna' att vige denna dag till shopping! OK, jag bestämde oss för att det var en bra idé; Jonas ville ha nya hörlurar.
Det blev först ett snabbt stop i Tsukiji på marknaden, för efter all rå kyckling dagen innan, fick jag ett mycket stark behov av att proppa mig full med rå fisk. 'Splendid' tänkte Jonas, 'min fru har förvandlats till en riktig förhistorisk ödla som bara vill käka såndant man kunde få innan elden uppfanns'. Vi rusade förbi alla galna, men väldigt innovativa, artiklar de sålde på vägen för att dyka in på vårt underbara sushiställe med rullband. Jonas bestämde sig dock för ett udda val, efter fabulös 'salmon aburi' (typ grillad lax, fast med en liten brännare), kammusslor med wasabi, vårlök och mörk soya samt fräsch maki (rullarna med all möjlig skit i). Han beställde in en skål med sugkoppar. Mums. Jag smakade inte.


Sugkoppar anyone?

Vårt först stopp var i Hiroo för klippning på Toni&Guy och servicen är helt fantastisk som vanligt här i Japanland. Vi var dock inte helt nöjda med ett par småsaker, så vi ska se hur frisyrerna uppför sig, innan vi bestämmer om detta blir vårt stamställe eller inte. Jag fick iallafall en blond Kleopatrafrisyr och Jonas ser mycket snyggt groomad ut i en strikt Tokyofrilla. Vi såg också alternativ till vårt besök som var jävligt roliga och naturligtvis fick bli förevigade på denna blogg..


Fantasifullt..

Vi promenerade vidare till Roppongi (även kallat 'Roppan', som ungefär låter lika frestande som när min syster hoppar upp och ner i soffan och spelar luftbanjo till Dallassignaturen; troligen det värsta jag har sett) och vidare till Tokyo Midtown.


Tokyo Midtown entrance

Vi hade faktiskt inte koll på detta alls, men det var ganska hightech utanpå och väldigt flott innuti. Vi bestämde oss för att stanna till och käka lunch/middag, vilket blev riktigt bra Weissbier och svärdfiskburgare på en härlig amerikansk restaurang.

När vi kom ut hade det byggts upp en hel monterstadio i showrummet nedanför, med en slags helikopterleksaksspel, från AR Drone. Jag, som inte riktigt fattar hela tjusningen med data-/TV-/whateverspel, har förstått att det inte går att ha den attityden här. I Japan spelar man inte bara med huvudet, fingrarna och synen, utan även med känsel och väldigt många produkter är i 3D. Det är faktiskt ganska coolt.


AR Drone montern

Vi fortsatte sedan till Don Quijote (kallas för 'donki' dvs åsna och har allt + en superäcklig fisk som är asstor i skyltfönstret) för att handla allt annat som stod på listan (ja, Niklas och Uffe, det fanns såklart en lista, och ja, jag hade skrivit den). Eftersom donki är ett fullständigt vansinnigt varuhus på sju våningar, slutade det med en varukorg innehållandes allt. Och sen åkte vi hem.

Status nu: Jonas har slocknat och kommer troligen snart väckas av en glad, nyfriserad fru, eftersom båda två kommer ge sig ut och göra Tokyo osäkert.. Nja, iallafall träffa kompisar och dansa till småtimmarna!

Ka bloggar: reflektioner från en nybliven Tokyobo

Dagen började med 23 grader, strålande sol och en mild havsbris som svepte in över Tsukiji. Det är onekligen lite annorlunda än en typisk höstmorgon i Göteborg, för att gå upp tidigt när det är ljust ute, är rena lyckopiller för en sjusovare som jag. Lite juice, en banan och löparskorna, för komma igång gjorde susen.
Jag valde att gå/jogga mot Tsukiji-bron i Tokyo Bay, som leder över till den konstgjorda ön där det pågår en frenetisk handel av diverse matvaror och prylar i ottan. När man korsar över till Tsukijishima-sidan, finns det en stor måne i silver på en av skyskraporna, eftersom just 'tsuki' betyder måne.
Jag fortsatte hela vägen bort mot udden som vetter mot Rainbow Bridge, som är en kopia av Golden Gate bron i San Francisco. Man ser också Odaiba, som bla har den lilla kopian på New Yorks frihetsgudinna och Fuji TV:s antenn, som ser ut som dödsstjärnan i Star Wars.


Andra kopior

På andra sidan ser man nästan hela vägen Tsukiji fiskmarknads dockor och flera stora fartyg som anländer och lämnar kajplatserna med pallar av varor. Det är mycket fisk i vattnet där bla en ganska vanlig art hoppar upp en bra bit över ytan och troligen fångar insekter.

På hela strandpromenaden sitter det gubbar och gummor som stickar, läser och målar. Det ligger också flera lekplatser utmed vattnet och de flesta fullständigt krylar av små barn som leker så svetten lackar. De blir väldigt glada och en del klappar till och med händer när man pustar förbi, antagligen för de tycker man ser riktigt lustig ut.
Överallt ligger det välansade rabatter, promenaden är sopad så den skiner och det finns små mysiga sittplatser med varierande design.

Jag rundar ett stort båtvarv som ligger längst ut på udden och på vägen tillbaka dör min iPod så jag får lyssna till staden istället. Det är en kakafoni av barnskratt, fiskmåsar och arbetsfordon.
Generellt är man väldigt tacksam över den tysta asfalten, som de blandar med bla gummi, för även om trafiken hörs måste det ha varit helt för jäkligt för ett par decennier sen.
Nu är det ju dessutom nästan bara miljöfordon inom lokaltrafiken och de flesta resonerar att det blir billigare med en privatbil som kör på alternativt bränsle jämfört med de som drar bensin. Go Tokyo!

Jag stannar till för att dricka lite vatten och stretcha brevid en av grupperna med folk i alla åldrar som alldeles tysta står och tränar tai chi på en liten pir. Mitt emot oss skjuter det ganska fina Tokyo Tower upp, som ju också är en kopia, fast av Eiffel tornet i Paris.
Bakom det täcks stora delar av horisonten av skyskrapor och jag ser en av de mycket futuristiska heliport:erna på en av dem. Det är ganska mycket helikoptertrafik i stan och flera av ambulansflygningarna går just till St. Lukes International Hospital i Tsukiji.

Jag tänker på gårdagens manuskript som jag fick för genomläsning till Japanese Electrochemical Society's senste nummer. Jag blev nämligen ombedd att skriva en artikel om hur det var att vara den enda svenska, kvinnliga forskaren på Tokyos Universitet och att bo i Japan.
'Publikation som publikation' tänkte jag, men insåg att mina annars så snabba fingrar hade svårt att knepa ihop en bra bild över vår tid här. Att komma till ett land som detta har ju nästan inneburit fler intryck och erfarenheter än jag har samlat tidigare under min tid som vuxen. Jag fick verkligen tänka efter hur jag skulle vinkla texten och fick även en ganska bra genomkörare över de senaste 10 månaderna.

I kort skrev jag vem jag var, hur det kom sig att vi hamnade i Tokyo och hur jag uppfattade min arbetsmiljö. Jag nämnde flera saker som jag verkligen gillar med landet (renheten, äventyren, mötena, säkerheten) och de som jag skulle vilja ändra på (språkkunskaper, organisation, stelheten).


Skulle onekligen vara ett äventyr med en sådan här krabat i golfbagen

Jag skrev också om erfarenheten att vara utlänning i ett, som jag upplever det, ganska främlingsfientligt land dvs hur det känns att stå helt utanför ett samhälle när man tidigare har haft en självklar plats i sitt förra. Även om det låter hårt är det också positivt, eftersom det samtidigt ger andra möjligheter och framför allt en annan frihet.

>
Något vi utlänningar fick rejäl hemlängtan av på senaste middagen

När jag passerade bron på tillbakavägen tänkte jag på den långa resa vi gjort för att vara här just nu. Det har varit en hel del hinder på vägen, men vi har klarat det hittills och jag tror att det kommer att gå vägen även framöver.


Min bättre hälft som gjort resan möjlig

Jag kryssade snabbt mellan sushigubbar och kvinnor som sålde grönsaker och tittade leende på turister som stod och gapade i klungor. Jag tänkte på hur vi själva stått precis likadant och tittat på saker som vi inte ens var säkra på hade varit i havet under vårt första besök på marknaden.

Jag gick förbi vår lilla 7/11 som ligger lite undangömd där man gratis kan ta ut pengar och tog ut matkassan. Jag tänkte på att vi inte hade haft en aning om uttagsavgifter eller hur man betalade räkningar samt alla de väldigt frustrerande besök på den 'engelska' banken innan vi fick förklarat för oss hur det funkade.
Jag tänkte vidare på att jag nu gick med ganska mycket kontanter på mig genom en park, var en ensam tjej och att jag skulle sedan lägga dem hemma hos oss i en liten ask.
I UK hade jag blivit rånad innan jag ens kommit hem. I Göteborg hade man varit orolig över att ha kontanter hemma om det skulle bli inbrott.
I Tokyo står det sju poliser utanför vår 'Koban' (polishytt) och jag har precis sett tre bilar med två poliser i varje under de 500 m jag har gått från fiskmarknaden. Här blir man tagen åt sidan och de förklarar ingående, på japanska, att man inte bör gå mot röd gubbe 'för allas säkerhet'. Det är lite annorlunda än hemma alltså.

Jag plockar upp ett paket mjölk på vägen hos 'Yamazaki food' och flinar åt att jag nu vet vilken förpackning som innehåller mjölk från kor, soyamjölk och grädde. Det var verkligen inte fallet i början heller och vi kom hem med både det ena och andra ibland.
När jag kom ut från affären stod det tre västerländska tjejer med kartan i högsta hugg. Två vänliga herrar i pensionsåldern hade stannat för att hjälpa till och när jag hörde 'jamen va faan, han sa precis att det var åt andra hållet' på svenska, insåg jag att jag måste ställa upp. Vi har ju upptäckt att japaner är mycket hjälpsamma, även när de inte kan.
Jag slog vansinnigt proffsigt in adressen dit de skulle på min iPhone, pekade på kartan och de blev jätteglada.
Jag blev också väldigt nöjd, tog min mjölk tillsammans med mina djupa tankar och styrde kosan hemåt.
Jag hade nämligen precis insett att jag blivit lite av en Tokyobo.


En glad Tokyobo

Ka bloggar om det senaste

Vad gor vi nu for tiden? Varfor hor vi aldrig av oss? Det var alldeles for lange sen vi skrev..

Joda, livet tuffar vidare har i Tokyo. Sedan vi var i Kyoto har det ju hant bade det ena och det andra; den absolut storsta forandringen ar saklart att min superduktiga make har fatt jobb pa Goldman Sachs! Jag ska inte spoilera hans haftiga historia angaende detta, men vill bara saga att han nu nastan har jobbat klart sin forsta vecka och att han fortfarande ar vid liv. Han ar vansinnigt trott nar han kommer hem och somnar nastan direkt efter middagen, men sa ar det alltid nar man byter arbetsplats de forsta veckorna. Tycker ofta att man till och med kanner sig lite lost det forsta aret ibland nar man har nytt jobb eller nya uppgifter, fast det gar helt klart i vagor. Det viktiga ar att man kommer ihag att man inte kan kunna och forsta allt i borjan, for det gor ingen, och att man blir duktigare och snabbare for varje vecka den forsta tiden. Jonas ar valdigt bra pa att just tanka positivt dock, men detta ar en av jordens tuffaste marknader, och nar man har riktigt duktiga kollegor fran hela varlden brevid sig, ar det ibland svart att kanna att man har nagot att komma med. Da galler det att ta det valdigt lugnt, koncentrera sig pa framstegen, lara sig av misstagen och slappa dem, samt ta en dag i taget; alla klyschor jag kan typ, men det stammer.
Han ar ju saklart valdigt stilig nar han gar ivag med kostym, slips och finskor varje dag, men far man inte ha pa sig varken minikjol eller skinnbyxor, sa ar det inte sa mycket att valja pa. Pa allvar, det star i hans kontrakt..
I helgen ska vi ut och shoppa till honom och vi har snackat med familjen om att fa hitskickat tex skjortor. Det finns nastan inga klader i normala storlekar (storsta kostymerna vi har sett slutar pa ca 180 cm o J ar 194..) och han har dessutom tappat omkring 10 kg, sa inget han packade fran Sverige passar sa bra langre. Har ocksa fatt nys om en skoaffar med hans storlek, men annars far vi bestalla pa natet; skor ar svart dock eftersom man ofta vill prova just finskor sa att de sitter bra, speciellt om man ska ga i dem hela dagarna pa jobbet. Dessutom letar vi en ny attachévaska och klocka, men det kommer bli enklare.
For mig ar det ocksa en stor omstallning, fran att vara mycket bortskamd med att ha sallskap hela morgonen, ofta ses vid lunch och sen komma hem till en stor kram pa kvallen. Nu far man en kort frukost ihop, ses eller hors inte under dagen och kommer hem till en tyst lagenhet. Jag far se det fran den ljusa sidan dock: ar man forst hem far man helt bestamma vad det blir till middag och man behover inte diska! Och man far laga mat till vilken musik man vill, hur hogt man vill! Det senare ar inte nagot man kan ta for givet i en etta namligen om bade ar trotta och hungriga nar man ska samarbeta i koket..
For min del var det riktigt tempo pa jobbet efter vi kom hem fran Kyoto, pga forberedelser for konferens och forskarbesok i USA. Jag flog forst jumbojet fran Tokyo till San Francisco och bytte dar till ett litet propellerplan till UC Santa Barbara for Solid State Protonic Conductor nr 15 (SSPC-15) konferens.
SSPC-15 var helt smashing! Campus lag precis pa stranden, det var sol och ca 30 grader med normal luftfuktighet och vi sag en mass delfiner, pelikaner och stora havsornar. Klipporna var vita, precis som vid Dover och stranden var hur lang som helst.


Kustlinjen precis neranfor campus dar vi badade mellan presentationerna

Manniskorna var forskare fran hela det globala protonsamhallet i alla aldrar; manga kanner jag val sedan tidigare och har saklart saknat dem en hel del, sa det var verkligen superkul att ses. Sedan lar man ju kanna de flesta som var nya ocksa, sa ens natverk brukar oka ganska kraftigt efter en san har konferens. Vi hade ett spackat schema, men det blev tid for vingardstur, biljard och bad. Saklart var man tvungen att bada i Stilla havet och det var lagom kallt! Maten var helt sanslost god och jag at pizza eller hamburgare varje dag under hela vistelsen; tank riktiga stenugnsbakade pizzor med parmaskinka, oliver, farska orter, mozzarella etc pa och hemmagjorda hamburgare med bacon, avocado, ost och jalapeno. Sedan var det riktig pasta, sallader med tomater, spinat, sparris, groddar, fron, rodlok, ruccola och saser. Och potatis i alla former. Och varje kvall var det ostbricka med kallskuret och hur mycket frukt som helst och vin, riktigt vin som var gott. Det var ocksa fika varje for-och-eftermiddag med riktiga bakverk som inte smakade rakor eller tang. Jag at inte fisk, nudlar eller ris under hela vistelsen och i slutet av forsta veckan fick jag tanka om angaende min garderob.. De fina konferenskladerna som jag hade inhandlat hade plotsligt blivit sa sma (!), men det gjorde inget och var sa vart det. Desutom rinner det ju av en sa fort man satter sin fot i Japanland igen, sa nu ar allt borta, och hade man bott dar hade man saklart tranat regelbundet. Och sprungit pa de vita klipporna eller langs stranden och tagit sig ett dopp pa vagen tillbaks.. Helt magiskt!

Vidare tog ca 15 pers plan igen till Sakramento och akte shuttle till Davis for forskarmote pa universitetet.


Davis tagstation med sitt "Davis Tower"; lite gulligt nar man kommer fran Tokyo..

Det var en liten sovstad som var lite mexikanskt inspirerad, folk var valdigt trevliga, jag kunde tjuvlyssna pa alla konversationer och forsta vad de sa och bilarna var helt enorma. Allt var superbilligt och det ’lilla’ snabbkopet pa hornet var lika stort som ICA hemma. Avstandet ’ett kvarter bort’ var en promenix pa latt 10 minuter, sa det ar verkligen ett stort land.

Sedan blev det Berkeley for att kolla in deras Advanced Light Source Division Lawrence Berkeley National Laboratory; det vara bara jag och min professor vid det laget, eftersom resten hade akt tillbaka till sina hemland eller dar de jobbar. Det var haftigt att kolla in stallet som samarbetar mycket med NASA och som man har sett en del pa film; om det filmas fran motsvarande synkrotronhallar, brukar det vara harifran. Campus var enormt och hade tom egna affarer och riktiga bostadshus pa omradet; det var alla discipliner och lag delvis i en backe, sa langst uppe pa toppen dar vi var kunde man se ner i San Fransisco Bay pa Golden Gate Bridge och Alcatraz. En del grasmattor ar for branta att klippa med maskiner, sa dar har man getter som gar och betar; det blir riktig lantkansla alltsa pa vissa hall!


Utsikt fran Light Source ner over SF Bay med Golden Gate bron och Alcatraz i mitten

Pa kvallen stack jag till ner till San Fransisco sjalv med BART (Bay Area Rapid Train) och hittade ett hotell mitt i smeten som hade en drive och hade rum for ca $100, som normalt sett kostade $300. Var ett jakla drag i stan och jag bestamde mig for att kora hard shopping tills jag droppade; borjade dock med en svang ner i Castro, som ar kant for sina gaykvarter och Queen’s houses (de fargglada travillorna man ser pa TV som alltid ligger i backar). Det myllrade av folk, gatuartister och harliga affarer; jag blev dock ganska matt efter ett tag, sa gick in pa en delikatessaffar och kopte ost, korv, lite pickles, kaviar etc etc for nastan ingenting till en picknick pa rummet. Pa vagen hem fick jag dock syn pa flera klad- och skoaffarer som hade oppet till 22, sa jag lamnade maten, och begav mig ut igen. Hela tre timmar senare var jag tillbaka och hade nog tio kassar med mig.. Underbart! Sen blev det SPA, picknick och Greese.



Ingangen till Castro, dar det bland annat stod nunnor som skulle omvanda alla syndare; jisses..

Dagen efter var det BART igen till flygplatsen, pa ett American Air och lyfte ca 12 for att landa 21 local tid i Boston. Det var riktigt coolt att se hur landskapet forandrades under en, fran soliga CA till klippiga Colorado, inlandet och slutligen dimmiga ostkusten. Egentligen tog det sex timmar att flyga, men man hinner ju med tre tidszoner, sa jag forlorade nastan hela dagen i tid. Boston var skitigt, dimmigt och ratt; folk sag ut som i Hull, men alla var valdigt trevliga. Fick dock en Jamaikansk taxichauffor, som snackade i telefon, rattade pa radion och konstant letade efter saker i handskfacket korandes i ca 90 km/h i Bostons tunnlar, sa jag var inte helt saker pa om jag skulle ta mig fran den resan levande. Gick fint dock och anlande till mitt B&B dar en 60-arig, nastan 2 m lang skejtare oppnar dorren; det var valdigt fint och modernt, med flat screens och surround ljud i nastan alla rum + mycket smakfullt inrett. Det var ocksa nagon typ av kampsportsgrej i stan, sa nastan alla de andra gasterna hade svart balte i diverse, fick man redan pa vid frukosten; da traffade jag ocksa 60-aringens man, som var en lika lang och gammal rocker. Den ena var fd matematikprofessor och den andra arkitekt, men hade trottnat pa sina karriarer och tyckte att de hade ett for stort hus (det var enormt). Coolt.
Jag blev sedan hamtad av tva mycket glada herrar, den ena var en liten jultomtsliknande man som var den ’stora’ professorn jag hade haft kontakt med och den andra en postdoc, precis som jag. Massachusets Institute of Technology (MIT) var inte alls like hightech som jag trodde det skulle vara; jag blev lite starstruck dock nar jag gick i korridoren dar Stellan Skarsgard och Matt Damon hade sitt forsta mote i Good Will Hunting. Sedan markte jag den goda andan i och med en polisbox som var upphissad pa det hoga taket rakt ovanfor ingangen; det var studentforeningen som varje ar tog nagot fran den lokala poliskaren och satte pa taket pa sin skola. Ett ar hade de lyckats hissa upp en hel polisbil; respect.


MIT's huvudingang med en polisbox pa taket; jag trodde i och for sig att det var en bajamaja forst, sa det var ju klart battre med en polisbox.

Min presentation gick jattebra och det kandes att jag har legat i hardtraning i Japan. Vi presenterar ju flera ganger i veckan har ibland for mer eller mindre stor publik, sa jag blev inte ens nervos nu; skont. Jag kunde svara pa alla fragor och det blev en ganska lang diskussion efterat, sa jag var mycket nojd. Pa kvallen var det utgang med gruppen, men da var jag sa himla trott och skulle med plan till Chicago tidigt pa morgonen, sa det blev avrundning, packning och sangen for mig innan kl 21.
Morgonen efter blev det alltsa normalstort plan till Chicago och sen direkt transfer till en jumbojet mot Tokyo; vi kunde inte flyga over Still havet tillbaka, pga tyfonperioden, sa det blev en lang stracka upp over Anchorage, forbi Berings hav och sedan soderut mot Tokyo. Totalt tog det 16 h fran Cicago till Tokyo, vilket ar det langsta jag har flugit nagonsin och vid det laget var mina fotknolar helt borta. Somnig och langtansfull stapplade jag pa Narita express mot Ueno station, for att byta till Hibiya line och mota Jonas vid Tsukiji. Det blev ett mycket kart aterseende och efter sushi och en dusch sag vi Shogun tillsammans i ca fem minuter, innan jag slocknade pa Jonas mage..

Minisemester i Kyoto, dag2

Vaknade till det uppfriskande ljudet av ösregn och blev sprudlande glada över att äntligen få testa de nya paraplyerna till max. Natten på futonerna hade fortlöpt smärtfritt och temperaturen i rummet var tack vare luftkonditioneringen mycket behaglig. Vi hade dessutom varit förutseende och handlat frukost kvällen innan och ställt in i vårt kylskåp. Huzzah!

Vi hade bestämt oss för att inte åka till Osaka utan stanna de tre dagarna i Kyoto. Det fanns fortfarande massor att se och vi ville inte stressa. På dagsschemat stod Ginkakuji Temple (Silver Pavillion) och Philosophers Path, Kinkakuji Temple (Golden Pavillion) samt ett kvällsbesök på Kurama Onsen.

Redan efter 5 minuters promenad mot busshållplatsen var fötterna blöta och det plaskade festligt vid varje fotsteg. Vilka mjuka fötter vi skulle få!


Lokalbuss i Kyoto

För att slå ett slag för att allting är lite bakvänt i Japan så går man på bussen vid bakre dörren och betalar resan när man går ut genom främre dörren. Fastpriset i Kyoto är 220 Yen, men skall man åka utanför stadskärnan finns det alternativa bussar med annat system. Då tar man en biljett då man går på bussen och betalar distanspris när man kliver av. Inget att vara rädd för i alla fall! ;) Vi hade blivit avrådda att åka bussarna, men det var absolut inga problem.

Startade med en japansk lunch som smakade ingenting på ett litet lunchhak. Sedan blev det en liten stroll på Philosophers Path. Snart insåg vi att det skulle bli ganska lite filosoferande och ganska mycket plaskande eftersom vägen för tillfället stod under ett par cm vatten. Vi blev dock på oförskämt bra humör, som man kan bli när man inser att det inte kan bli mycket blötare, men att allt annat i livet ändå är ganska bra. Denna muntra inställning kom kanske över oss tack vare alla kloka och positiva tankar som formats under århundraden av grubblande på denna väg?


Glad Karinh på väg till Silver Pavillion

Tack vare regnet ville inte heller nästa stopp visa sig från sin bästa sida. Silver Pavillion brukar normalt ha vackert krattade grusgångar och små konstverk i grus, vilka nu höll på att rasa ihop i regnet. Det gjorde oss inte särkilt mycket, för där fanns mycket annat vackert att se


Vulkan?



Silver Pavillion i regnet



Karinh i regnet


Det blev en liten tur runt i trädgården/parken. Det var en vackert anlagd stig runtom området med små porlande bäckar och något enstaka shrine eller böneplats. Jag blev ganska snabbt uttråkad i det kackiga vädret, vilket jag ville föreviga på film. Man har inte roligare än man gör sig...


"Friskusen" på plats i Kyoto?

Hela besöket tog cirka en halvtimma, sedan gick vi ned för den lilla gatan utanför för att köpa oss souvenirer. Men tanke på den ganska tryckande värmen blev det en liten samling näsdukar och varsin solfjäder. De har redan visat sig oumbärliga och är starkt att rekommendera för besökare under sommarmånaderna!

Innan vi lämnade de östra delarna av Kyoto för att att åka västerut till Golden Pavillion stannade vi till på ett litet café för att köpa en kopp kaffe å en glass. Karinh ville ha en mjukglass med grönt-te smak, men det kunde man INTE servera gästerna inne på cafét. Där fick man bara kul-glass. Ville man ha en mjukglass fick man snällt äta den på utsidan... I Japan har kunden inte alltid rätt! ;)

En busstur och cirka 18 hållplatser senare klev vi av utanför Kinkakuji temple. Det blev en bra rundtur där vi snyltade oss in bakom en guidad turistgrupp ledda av en guide på knackig engelska. Det enda som fastnade var en och annan bild, samt att det var en hiskelig massa bladguld på templet och att det tydligen skulle vara mycket vackert vid soligt väder.


Backseat photography

Kvällen skulle vi tillbringa på Kurama Onsen. Det var våra trevliga japanska grannar i Tokyo som tipsat om detta utflyktsmål så förhoppningarna var stora. Vi fick ta ett tåg till Kurama och väl framme skulle det komma en buss och hämta upp oss för färd till den varma källan. Vid busshållplatsen träffade vi ett trevigt japanskt par i 25-års åldern som skulle till samma ställe. De hade pluggat i USA ett antal år och pratade bra engelska. Eftersom män och kvinnor badar avskilt blev de ett trevligt umgänge inne på badet. Dessutom fick vi lite historik bakom Mount Kurama som anses vara Reikins födelseplats, men även hemviste för Sojobo som är ett kungen av de mythologiska monstren "Tengus". Det e inte omöjligt att det kommer att bli fler besök hit..


Tengu mask

Det började precis mörkna när vi kom fram och en "mystisk dimma" svepte långsamt in över berget. Regnet hade lagt sig till ett lätt duggregn och det blev en riktigt stämningsfull och avkopplande paus i den varma utomhuskällan.



Dimman sveper in över Kurama mountain

Efter två timmars varmbadande vände vi tillbaks mot vårt Ryokan. Kvällen avslutades stillsamt hemma på rummet med lite god mat, öl och en Suntory Whisky. "For relaxing times, make it Suntory times"! :)

Dessutom inkasserades två fjäsk-kuponger i form av 2x1h massage från min omtänksamma fru, till fotbollsmatchen mellan Tyskland och Argentina. Ibland e livet härligt!

Minisemester Kyoto, dag1

"Hej" på perfekt finska!

Då blev det dags att utnyttja födelsedagspresenten från Karinh. En långweekend i Kyoto med boende på ett traditionellt japanskt hotell, "Ryokan". Vi vaknade fredag morgon ganska trötta efter en social torsdagkväll som bjudit på traditionsenlig pokerkväll med grabbarna hemma hos oss, respektive drinkmingel med tjejerna på en Skybar nära Imperial Palace. Vi hade packat väskorna och förberett frukosten kvällen innan, men det slutade ändå med en tjurrusning till stationen för att hinna med morgontåget. Med andan i halsen och en adrenalinkick i ändalykten satt vi sedan glatt på tåget och finslipade planerna inför helgen. Frågan var vi skulle lägga en av dagarna i Osaka eller alla tre i Kyoto?

Shinkansen susade fram som en pil i det vackra landskapet och det blev mer kuperat och lummigt ju närmre vi kom. Efter lite klassisk biljettförvirring bytte vi till Metron på Kyoto station och kunde snart kliva upp ur underjorden och möta den tryckande hettan. Till fredagen serverades 30 graders värme och 70% luftfuktighet. Vi promenerade ett par minuter och checkade in vårt bagage på "Sugicho" som var namnet på vårt Ryokan. Incheckningen startar normalt klockan 16 och utcheckningen klockan 10 så vi var riktigt tidiga.

Eftersom det börjat regna ymnigt köpte vi oss varsitt nytt paraply på närmaste 7-Eleven och styrde kosan mot Nijoo Castle. Värmen och regnet till trots tog det knappa tio minuter att komma fram i någorlunda behagligt skick, vilket kändes grymt positivt eftersom detta innebar att de flesta sevärdheterna då skulle finnas inom acceptabelt promenadavstånd.


Entré till Nijoo Castle.

Denna mäktiga och vackra byggnad stod under en period till förfogande för Tokugawa shoguns. Värmen och regnet skapade en mycket stämningsfull atmosfär och dofterna som blandades inne i den gamla träbyggnaden satte fart på fantasin. För att skydda de boende från lönnmördare och överrskningsanfall hade man designat golvet att knirra likt ljudet från fåglar, varifrån det fått namnet "nightingale floor". Turistgruppen framför verkade utlyst en intern tävling i att hitta den planka på golvet som knirrade mest, vilket var grymt roligt att bevittna. Det var en tjock liten man med gul t-shirt som ledde tävligen när vi bestämde oss för att passera. Han såg ruskigt glad ut. Eftersom det är fotoförbud i byggnaden kunde vi tyvärr inte ta några bilder, däremot fick vi ett par bra kort från parken och trädgården:



Grönt!


Kärleken

För att summera så är Nijoo Castle ett måste på Kyotobesöket. Man får både vacker trädgård och ett minnesvärt besök i den vackra om än pittoreska "slottsbyggnaden". Inträdet kostar 500yen (45 kr) per person.

Näsorna pekade sedan mot östra delen av Kyoto. Planen var att väga upp det kulturella med lite innerstad och shopping innan vi skulle avverka templen och Geisha-kvarteren kring Gion district.
Vi snirklade oss in på Teramachi street och Nisiki Ichiba (Niskiki Food Market).


Teramachi street

Nästa stop var Maruyama park och dess flertal tempel. Eftersom vi är vana att ta oss fram till fots promenerade vi vidare, men blev flertalet gånger omkörda av Rickshaws drivna av japanska löpare... Vilket sommarjobb! Detta hade jag velat se på Avenyn när jag kom hem!


Rickshaw

Parken och området kring Maruyama huserar flera tempel på kort avstånd och är dessutom gratis, å kan därför rekommenderas för framtida Kyoto-besökare. Passade på att vila fötterna och ta en glass. De tillverkade rånet själva genom att steka en smet som en tunn pannkaka. Den virades sedan till en strut och fylldes med grädde, vaniljglass, choklad, färska bananer och "Pocky" chokladpinnar. Löjligt gott, kan varmt rekommenderas!


Yasaka Temple?

Innan vi begav oss tillbaks till hotellet för att checka in så passerade vi geisha-distrikten med te-husen i Gion, samt "Ponto-cho" som är en mysig liten gata som myllrar av restaurager. Här har man bäst chanser att sikta en Geisha eller Maiko även om de är skygga som vesslor.


Gion-district

Vi duschade och bytte snabbt om på rummet och noterade att golvet med sina "Tatami"-mattor fick hela hotellet att lukta höskulle. Jag tyckte det var stämningsfullt medan Karinh var lite mer skeptisk. Eftersom det var ett traditionellt japanskt rum rullar man ut futoner som man sover på och kan på så vis ha rummet som både vardagsrum och sovrum. Detta kan tyckas opraktiskt men är nödvändigt i de trångbodda japanska hemmen,

Det blev en sen middag nere på Ponto-cho, där vi hittat en mysig restaurang med utsikt över kanalen. Klockan närmade sig sedan 23 vilket denna kväll innebar kvartfinalmatch mellan Holland och Brasilien. Lite rundare om magarna och fötterna styrde vi skutan mot "The Hub" = engelsk pub/sports bar. Precis innan vi kom fram hade vi turen att springa på en geisha, vilket får avsluta rapporteringen från dag 1. För hur det gick i fotbollen vet nog redan de flesta... ;)


Geisha

Sydafrika dag6

Sista morgonen i det underbara Sydafrika. Satsade på en rejäl frukost och packade sedan klart väskan och checkade ut. Jag och en kollega som heter Susanne skulle resa två timmar tidigare än de andra eftersom vi båda bor utanför Sverige. Förmiddagen tillbringade vi i en shoppingmall, där jag handlade tavlor och småpresenter till Karinh.

Som alltid när man har roligt så går tiden vansnnigt fort, och detta var inget undantag. Vi åt lunch tillsammans med de andra. Det blev en hamburgertallrik av stora mått. Jag insåg att det inte skulle bli så många hamburgare av den kalibern den närmaste tiden och såg därför till att beställa en av de största burgarna huset hade att bjuda. Efter ett litet kramkalas skiljdes vi från de andra och hämtade upp väskorna på hotellet.

Taxin som skulle köra oss till flygplatsen var i tid, och chauffören ovanligt trevlig. Det var en kvinna som bott hela livet i Johannesburg och hade samma förmåga att tala oavbrutet som sin landsfrände guiden. Fick veta en del om hur snacket gått i staden sedan Terre 'Blanche blev mördad. Mycket intressant.

Jag skall bespara er detaljerna från flygresan hem, eftersom det var en LÅNG och LÅNGSAM färd. Mellanlandade i Hongkong. När piloten för femte gången ropade ut meddelandet om att be alla passagere att sitta kvar på sina platser med säkerhetsbältet fastspända tills lampan släckts trodde jag att bandet fastnat eller att han överdrev. Där hade jag fel. Så snart landningsställen tagit i marken stod 90 procent av alla passagerare upp och började slita i packningen ovanför sittplatserna. Som upplagt för slagmål eller skador. Så funkar det i Kina, tydligen...

Då var landningen i Japan av rakt motsatt karaktär. Samma procedur upprepades från piloten. När landningsställen tog mark så ställde sig 1 person upp. Han tittade sig osäkert omkring, blev illröd i ansiktet och satte sig snabbt ned igen. När lamporna släcktes hördes ett nästan samtidigt klickande från stolarna och de ställde sig upp. DISCIPLIN, mina damer och herrar.

Jag tackar alla som orkat läsa hela reseskildringen och vill bara avsluta med att säga att det här var en av de häftigaste veckorna jag upplevt. Jag vill tillbaks!

// Jonas

Sydafrika dag5

Ursäkta dröjsmålet, jag var tvungen att gå på toaletten. ;)

Det var riktigt gött att vakna upp i ett tyst och svalt hotellrum. Nu hade det blivit 8+ timmar kvalitetssömn och det lätta susandet i skallen var som bortblåst. Hade inför boendet i Johannesburg blivit tilldelad en ny rumskamrat. Det var absolut inget fel på min förra, men hotellet tyckte att det var enklare att ändra rumindelningen. Det kanske var en övning inför VM?

Susade med lätta fötter ned till frukosten. Vi var först på plats och kunde botanisera i utbudet utan trängsel. Gjorde som vanligt när jag möts av en buffé. Testar lite av allt. Nu kom jag halvvägs innan mättnadskänslan infann sig. Den fettsnåla kosten i Japan har nog förbättrat kroppens signaler, för den betydligt fetare och sötare maten bottnar snabbare.

Efter frukost kom vår guide och hämtade upp oss för en guidad busstur runt i Johannesburg eller Jo'burg som staden kallas i folkmun. Vilken guide... Haha, hon hade verkligen diplom i att tala på in och utandning och låta inspirerad varje sekund.


Guiden (utan galna accessoarer)


Vi började med att åka inom Soccer City. Dessvärre hade man inte förbokat entrébiljetter till de guidade turerna inne på stadion. De var slutsålda redan en månad innan. Så vi fick nöja oss med att ta lite bilder från utsidan.



Vad hade man inte gett för at få stanna en månad och gå på matcherna?


5 minuters bensträckare och fotograferande senare var vi på väg i bussen igen. Vi åkte genom idel fattiga och rika områden. Det sjuka var avståndet mellan de rika kvarteren och deras "squattered camps". Det kunde skilja 200 meter mellan villorna och de korrigerade plåtskjulen. Misär och rikedom. Konstigt. Vi stannade på en massa ställen utmed vägen, men jag kommer bara nämna de som lämnade störst avtryck. Nästa ställe till exempel, var ett besök i Soweto squatter camp. Vi klev av bussen och fick följa med en av de lokala guiderna in i campet. Vi hade redan innan fått besked om att det var helt ofarligt, eftersom turisterna var deras viktigaste inkomstkälla som de inte skulle klara sig speciellt bra utan.

Vi fick besöka en äldre kvinna i hennes hem och möta hennes son. Det e otroligt hur priviligierad man är som kommer från Sverige. Vilken otroligt tuff vardag de har här. De pengar vi skänkte och betalade för guidning gck direkt till byn. De prioriterade barnens kläder och skolgång. De äldre sade att de förstod att det redan var "för sent" för dem att få det bättre, men att de kunde skapa en bättre framtid för sina barn, genom att ge dem utbildning hela kläder och hopp om ett bättre liv.



Kvinnan vi besökte och hennes hem.

Stannade till på utsidan och köpte en stensouvenir till överpris. Överskottet gick ju till byn, så det kändes okej att inte pruta. De förtjänar all hjälp de kan få! Nästa bild kommer från ett annat camp, som var ett av de fattigare och mer kriminellt betyngda.



Vi åkte också förbi platsen där den skolmassakern skedde, som uppmärksammades över hela världen. Nelson Mandelas bostad, samt en hel del museer. Vi stnade aldrig så länge att kunde gå in och besöka något ställe, men fick måna bilder från den fantastiska omgivningen. PÅ vissa ställen fanns det en del Street-art. Inte fult klotter utan ganska vackra skapelser. Stanade och poserade en snabbis:



Vi stannade också till på ett ganska kul lunchhak. De serverade traditionell sydafrikansk mat med konstiga korvar, grytor och stuvningar. Testade den kokta komagen, där man åt tarmar med en massa tarmludd kvar... Det smakade inget vidare, men man måste testa allt! ;)

Middagen på kvällen var i så fall sju resor bättre. Innan dess hade vi ett par timmar på hotellet där vi hann vara lite sociala, vila eller gå och shoppa lite. Jag valde att ta mig ned till hotellets gym och lägga en halvtimma på löpbandet och en halvtimma i gymmet. Fan vad gott det kändes att svettas ut allt damm, vin och god mat man ätit under de föregående dygnen. Det gjorde också bättre plats för den helt underbara middagen. Vi åkte buss någon halvtimma innan vi kom fram, men det var det värt. Vi hade också turen att ha en vinspecialist på besök på restaurangen, så när jag frågade vad de rekommenderade för vin till maten lev vi bjudna på en vinprovning. Vi återgäldade genom att köpa upp hela deras lager av det vin vi tyckte bäst om. De var överlyckliga och vi var grymt nöjda. De bjöd också på ansiktsmålning. Det kan man normalt tycka är för de minsta besökarna, men de flesta i lokalen var målade och vi ville inte vara några torrisar. Tror nästn alla av oss passade på att bli dekorerade. ;)



En grym middag

Vi avslutade kvällen i hotellbaren. Det blev ett gäng öl, drinkar och roliga diskussioner in på natten. Vilka grymma kollegor man har!