Joda, livet tuffar vidare har i Tokyo. Sedan vi var i Kyoto har det ju hant bade det ena och det andra; den absolut storsta forandringen ar saklart att min superduktiga make har fatt jobb pa Goldman Sachs! Jag ska inte spoilera hans haftiga historia angaende detta, men vill bara saga att han nu nastan har jobbat klart sin forsta vecka och att han fortfarande ar vid liv. Han ar vansinnigt trott nar han kommer hem och somnar nastan direkt efter middagen, men sa ar det alltid nar man byter arbetsplats de forsta veckorna. Tycker ofta att man till och med kanner sig lite lost det forsta aret ibland nar man har nytt jobb eller nya uppgifter, fast det gar helt klart i vagor. Det viktiga ar att man kommer ihag att man inte kan kunna och forsta allt i borjan, for det gor ingen, och att man blir duktigare och snabbare for varje vecka den forsta tiden. Jonas ar valdigt bra pa att just tanka positivt dock, men detta ar en av jordens tuffaste marknader, och nar man har riktigt duktiga kollegor fran hela varlden brevid sig, ar det ibland svart att kanna att man har nagot att komma med. Da galler det att ta det valdigt lugnt, koncentrera sig pa framstegen, lara sig av misstagen och slappa dem, samt ta en dag i taget; alla klyschor jag kan typ, men det stammer.
Han ar ju saklart valdigt stilig nar han gar ivag med kostym, slips och finskor varje dag, men far man inte ha pa sig varken minikjol eller skinnbyxor, sa ar det inte sa mycket att valja pa. Pa allvar, det star i hans kontrakt..
I helgen ska vi ut och shoppa till honom och vi har snackat med familjen om att fa hitskickat tex skjortor. Det finns nastan inga klader i normala storlekar (storsta kostymerna vi har sett slutar pa ca 180 cm o J ar 194..) och han har dessutom tappat omkring 10 kg, sa inget han packade fran Sverige passar sa bra langre. Har ocksa fatt nys om en skoaffar med hans storlek, men annars far vi bestalla pa natet; skor ar svart dock eftersom man ofta vill prova just finskor sa att de sitter bra, speciellt om man ska ga i dem hela dagarna pa jobbet. Dessutom letar vi en ny attachévaska och klocka, men det kommer bli enklare.
For mig ar det ocksa en stor omstallning, fran att vara mycket bortskamd med att ha sallskap hela morgonen, ofta ses vid lunch och sen komma hem till en stor kram pa kvallen. Nu far man en kort frukost ihop, ses eller hors inte under dagen och kommer hem till en tyst lagenhet. Jag far se det fran den ljusa sidan dock: ar man forst hem far man helt bestamma vad det blir till middag och man behover inte diska! Och man far laga mat till vilken musik man vill, hur hogt man vill! Det senare ar inte nagot man kan ta for givet i en etta namligen om bade ar trotta och hungriga nar man ska samarbeta i koket..
For min del var det riktigt tempo pa jobbet efter vi kom hem fran Kyoto, pga forberedelser for konferens och forskarbesok i USA. Jag flog forst jumbojet fran Tokyo till San Francisco och bytte dar till ett litet propellerplan till UC Santa Barbara for Solid State Protonic Conductor nr 15 (SSPC-15) konferens.
SSPC-15 var helt smashing! Campus lag precis pa stranden, det var sol och ca 30 grader med normal luftfuktighet och vi sag en mass delfiner, pelikaner och stora havsornar. Klipporna var vita, precis som vid Dover och stranden var hur lang som helst.
Kustlinjen precis neranfor campus dar vi badade mellan presentationerna
Manniskorna var forskare fran hela det globala protonsamhallet i alla aldrar; manga kanner jag val sedan tidigare och har saklart saknat dem en hel del, sa det var verkligen superkul att ses. Sedan lar man ju kanna de flesta som var nya ocksa, sa ens natverk brukar oka ganska kraftigt efter en san har konferens. Vi hade ett spackat schema, men det blev tid for vingardstur, biljard och bad. Saklart var man tvungen att bada i Stilla havet och det var lagom kallt! Maten var helt sanslost god och jag at pizza eller hamburgare varje dag under hela vistelsen; tank riktiga stenugnsbakade pizzor med parmaskinka, oliver, farska orter, mozzarella etc pa och hemmagjorda hamburgare med bacon, avocado, ost och jalapeno. Sedan var det riktig pasta, sallader med tomater, spinat, sparris, groddar, fron, rodlok, ruccola och saser. Och potatis i alla former. Och varje kvall var det ostbricka med kallskuret och hur mycket frukt som helst och vin, riktigt vin som var gott. Det var ocksa fika varje for-och-eftermiddag med riktiga bakverk som inte smakade rakor eller tang. Jag at inte fisk, nudlar eller ris under hela vistelsen och i slutet av forsta veckan fick jag tanka om angaende min garderob.. De fina konferenskladerna som jag hade inhandlat hade plotsligt blivit sa sma (!), men det gjorde inget och var sa vart det. Desutom rinner det ju av en sa fort man satter sin fot i Japanland igen, sa nu ar allt borta, och hade man bott dar hade man saklart tranat regelbundet. Och sprungit pa de vita klipporna eller langs stranden och tagit sig ett dopp pa vagen tillbaks.. Helt magiskt!
Vidare tog ca 15 pers plan igen till Sakramento och akte shuttle till Davis for forskarmote pa universitetet.
Davis tagstation med sitt "Davis Tower"; lite gulligt nar man kommer fran Tokyo..
Det var en liten sovstad som var lite mexikanskt inspirerad, folk var valdigt trevliga, jag kunde tjuvlyssna pa alla konversationer och forsta vad de sa och bilarna var helt enorma. Allt var superbilligt och det ’lilla’ snabbkopet pa hornet var lika stort som ICA hemma. Avstandet ’ett kvarter bort’ var en promenix pa latt 10 minuter, sa det ar verkligen ett stort land.
Sedan blev det Berkeley for att kolla in deras Advanced Light Source Division Lawrence Berkeley National Laboratory; det vara bara jag och min professor vid det laget, eftersom resten hade akt tillbaka till sina hemland eller dar de jobbar. Det var haftigt att kolla in stallet som samarbetar mycket med NASA och som man har sett en del pa film; om det filmas fran motsvarande synkrotronhallar, brukar det vara harifran. Campus var enormt och hade tom egna affarer och riktiga bostadshus pa omradet; det var alla discipliner och lag delvis i en backe, sa langst uppe pa toppen dar vi var kunde man se ner i San Fransisco Bay pa Golden Gate Bridge och Alcatraz. En del grasmattor ar for branta att klippa med maskiner, sa dar har man getter som gar och betar; det blir riktig lantkansla alltsa pa vissa hall!
Utsikt fran Light Source ner over SF Bay med Golden Gate bron och Alcatraz i mitten
Pa kvallen stack jag till ner till San Fransisco sjalv med BART (Bay Area Rapid Train) och hittade ett hotell mitt i smeten som hade en drive och hade rum for ca $100, som normalt sett kostade $300. Var ett jakla drag i stan och jag bestamde mig for att kora hard shopping tills jag droppade; borjade dock med en svang ner i Castro, som ar kant for sina gaykvarter och Queen’s houses (de fargglada travillorna man ser pa TV som alltid ligger i backar). Det myllrade av folk, gatuartister och harliga affarer; jag blev dock ganska matt efter ett tag, sa gick in pa en delikatessaffar och kopte ost, korv, lite pickles, kaviar etc etc for nastan ingenting till en picknick pa rummet. Pa vagen hem fick jag dock syn pa flera klad- och skoaffarer som hade oppet till 22, sa jag lamnade maten, och begav mig ut igen. Hela tre timmar senare var jag tillbaka och hade nog tio kassar med mig.. Underbart! Sen blev det SPA, picknick och Greese.
Ingangen till Castro, dar det bland annat stod nunnor som skulle omvanda alla syndare; jisses..
Dagen efter var det BART igen till flygplatsen, pa ett American Air och lyfte ca 12 for att landa 21 local tid i Boston. Det var riktigt coolt att se hur landskapet forandrades under en, fran soliga CA till klippiga Colorado, inlandet och slutligen dimmiga ostkusten. Egentligen tog det sex timmar att flyga, men man hinner ju med tre tidszoner, sa jag forlorade nastan hela dagen i tid. Boston var skitigt, dimmigt och ratt; folk sag ut som i Hull, men alla var valdigt trevliga. Fick dock en Jamaikansk taxichauffor, som snackade i telefon, rattade pa radion och konstant letade efter saker i handskfacket korandes i ca 90 km/h i Bostons tunnlar, sa jag var inte helt saker pa om jag skulle ta mig fran den resan levande. Gick fint dock och anlande till mitt B&B dar en 60-arig, nastan 2 m lang skejtare oppnar dorren; det var valdigt fint och modernt, med flat screens och surround ljud i nastan alla rum + mycket smakfullt inrett. Det var ocksa nagon typ av kampsportsgrej i stan, sa nastan alla de andra gasterna hade svart balte i diverse, fick man redan pa vid frukosten; da traffade jag ocksa 60-aringens man, som var en lika lang och gammal rocker. Den ena var fd matematikprofessor och den andra arkitekt, men hade trottnat pa sina karriarer och tyckte att de hade ett for stort hus (det var enormt). Coolt.
Jag blev sedan hamtad av tva mycket glada herrar, den ena var en liten jultomtsliknande man som var den ’stora’ professorn jag hade haft kontakt med och den andra en postdoc, precis som jag. Massachusets Institute of Technology (MIT) var inte alls like hightech som jag trodde det skulle vara; jag blev lite starstruck dock nar jag gick i korridoren dar Stellan Skarsgard och Matt Damon hade sitt forsta mote i Good Will Hunting. Sedan markte jag den goda andan i och med en polisbox som var upphissad pa det hoga taket rakt ovanfor ingangen; det var studentforeningen som varje ar tog nagot fran den lokala poliskaren och satte pa taket pa sin skola. Ett ar hade de lyckats hissa upp en hel polisbil; respect.
MIT's huvudingang med en polisbox pa taket; jag trodde i och for sig att det var en bajamaja forst, sa det var ju klart battre med en polisbox.
Min presentation gick jattebra och det kandes att jag har legat i hardtraning i Japan. Vi presenterar ju flera ganger i veckan har ibland for mer eller mindre stor publik, sa jag blev inte ens nervos nu; skont. Jag kunde svara pa alla fragor och det blev en ganska lang diskussion efterat, sa jag var mycket nojd. Pa kvallen var det utgang med gruppen, men da var jag sa himla trott och skulle med plan till Chicago tidigt pa morgonen, sa det blev avrundning, packning och sangen for mig innan kl 21.
Morgonen efter blev det alltsa normalstort plan till Chicago och sen direkt transfer till en jumbojet mot Tokyo; vi kunde inte flyga over Still havet tillbaka, pga tyfonperioden, sa det blev en lang stracka upp over Anchorage, forbi Berings hav och sedan soderut mot Tokyo. Totalt tog det 16 h fran Cicago till Tokyo, vilket ar det langsta jag har flugit nagonsin och vid det laget var mina fotknolar helt borta. Somnig och langtansfull stapplade jag pa Narita express mot Ueno station, for att byta till Hibiya line och mota Jonas vid Tsukiji. Det blev ett mycket kart aterseende och efter sushi och en dusch sag vi Shogun tillsammans i ca fem minuter, innan jag slocknade pa Jonas mage..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar