Jag valde att gå/jogga mot Tsukiji-bron i Tokyo Bay, som leder över till den konstgjorda ön där det pågår en frenetisk handel av diverse matvaror och prylar i ottan. När man korsar över till Tsukijishima-sidan, finns det en stor måne i silver på en av skyskraporna, eftersom just 'tsuki' betyder måne.
Jag fortsatte hela vägen bort mot udden som vetter mot Rainbow Bridge, som är en kopia av Golden Gate bron i San Francisco. Man ser också Odaiba, som bla har den lilla kopian på New Yorks frihetsgudinna och Fuji TV:s antenn, som ser ut som dödsstjärnan i Star Wars.
Andra kopior
På andra sidan ser man nästan hela vägen Tsukiji fiskmarknads dockor och flera stora fartyg som anländer och lämnar kajplatserna med pallar av varor. Det är mycket fisk i vattnet där bla en ganska vanlig art hoppar upp en bra bit över ytan och troligen fångar insekter.
På hela strandpromenaden sitter det gubbar och gummor som stickar, läser och målar. Det ligger också flera lekplatser utmed vattnet och de flesta fullständigt krylar av små barn som leker så svetten lackar. De blir väldigt glada och en del klappar till och med händer när man pustar förbi, antagligen för de tycker man ser riktigt lustig ut.
Överallt ligger det välansade rabatter, promenaden är sopad så den skiner och det finns små mysiga sittplatser med varierande design.
Jag rundar ett stort båtvarv som ligger längst ut på udden och på vägen tillbaka dör min iPod så jag får lyssna till staden istället. Det är en kakafoni av barnskratt, fiskmåsar och arbetsfordon.
Generellt är man väldigt tacksam över den tysta asfalten, som de blandar med bla gummi, för även om trafiken hörs måste det ha varit helt för jäkligt för ett par decennier sen.
Nu är det ju dessutom nästan bara miljöfordon inom lokaltrafiken och de flesta resonerar att det blir billigare med en privatbil som kör på alternativt bränsle jämfört med de som drar bensin. Go Tokyo!
Jag stannar till för att dricka lite vatten och stretcha brevid en av grupperna med folk i alla åldrar som alldeles tysta står och tränar tai chi på en liten pir. Mitt emot oss skjuter det ganska fina Tokyo Tower upp, som ju också är en kopia, fast av Eiffel tornet i Paris.
Bakom det täcks stora delar av horisonten av skyskrapor och jag ser en av de mycket futuristiska heliport:erna på en av dem. Det är ganska mycket helikoptertrafik i stan och flera av ambulansflygningarna går just till St. Lukes International Hospital i Tsukiji.
Jag tänker på gårdagens manuskript som jag fick för genomläsning till Japanese Electrochemical Society's senste nummer. Jag blev nämligen ombedd att skriva en artikel om hur det var att vara den enda svenska, kvinnliga forskaren på Tokyos Universitet och att bo i Japan.
'Publikation som publikation' tänkte jag, men insåg att mina annars så snabba fingrar hade svårt att knepa ihop en bra bild över vår tid här. Att komma till ett land som detta har ju nästan inneburit fler intryck och erfarenheter än jag har samlat tidigare under min tid som vuxen. Jag fick verkligen tänka efter hur jag skulle vinkla texten och fick även en ganska bra genomkörare över de senaste 10 månaderna.
I kort skrev jag vem jag var, hur det kom sig att vi hamnade i Tokyo och hur jag uppfattade min arbetsmiljö. Jag nämnde flera saker som jag verkligen gillar med landet (renheten, äventyren, mötena, säkerheten) och de som jag skulle vilja ändra på (språkkunskaper, organisation, stelheten).
Skulle onekligen vara ett äventyr med en sådan här krabat i golfbagen
Jag skrev också om erfarenheten att vara utlänning i ett, som jag upplever det, ganska främlingsfientligt land dvs hur det känns att stå helt utanför ett samhälle när man tidigare har haft en självklar plats i sitt förra. Även om det låter hårt är det också positivt, eftersom det samtidigt ger andra möjligheter och framför allt en annan frihet.
>Något vi utlänningar fick rejäl hemlängtan av på senaste middagen
När jag passerade bron på tillbakavägen tänkte jag på den långa resa vi gjort för att vara här just nu. Det har varit en hel del hinder på vägen, men vi har klarat det hittills och jag tror att det kommer att gå vägen även framöver.
Min bättre hälft som gjort resan möjlig
Jag kryssade snabbt mellan sushigubbar och kvinnor som sålde grönsaker och tittade leende på turister som stod och gapade i klungor. Jag tänkte på hur vi själva stått precis likadant och tittat på saker som vi inte ens var säkra på hade varit i havet under vårt första besök på marknaden.
Jag gick förbi vår lilla 7/11 som ligger lite undangömd där man gratis kan ta ut pengar och tog ut matkassan. Jag tänkte på att vi inte hade haft en aning om uttagsavgifter eller hur man betalade räkningar samt alla de väldigt frustrerande besök på den 'engelska' banken innan vi fick förklarat för oss hur det funkade.
Jag tänkte vidare på att jag nu gick med ganska mycket kontanter på mig genom en park, var en ensam tjej och att jag skulle sedan lägga dem hemma hos oss i en liten ask.
I UK hade jag blivit rånad innan jag ens kommit hem. I Göteborg hade man varit orolig över att ha kontanter hemma om det skulle bli inbrott.
I Tokyo står det sju poliser utanför vår 'Koban' (polishytt) och jag har precis sett tre bilar med två poliser i varje under de 500 m jag har gått från fiskmarknaden. Här blir man tagen åt sidan och de förklarar ingående, på japanska, att man inte bör gå mot röd gubbe 'för allas säkerhet'. Det är lite annorlunda än hemma alltså.
Jag plockar upp ett paket mjölk på vägen hos 'Yamazaki food' och flinar åt att jag nu vet vilken förpackning som innehåller mjölk från kor, soyamjölk och grädde. Det var verkligen inte fallet i början heller och vi kom hem med både det ena och andra ibland.
När jag kom ut från affären stod det tre västerländska tjejer med kartan i högsta hugg. Två vänliga herrar i pensionsåldern hade stannat för att hjälpa till och när jag hörde 'jamen va faan, han sa precis att det var åt andra hållet' på svenska, insåg jag att jag måste ställa upp. Vi har ju upptäckt att japaner är mycket hjälpsamma, även när de inte kan.
Jag slog vansinnigt proffsigt in adressen dit de skulle på min iPhone, pekade på kartan och de blev jätteglada.
Jag blev också väldigt nöjd, tog min mjölk tillsammans med mina djupa tankar och styrde kosan hemåt.
Jag hade nämligen precis insett att jag blivit lite av en Tokyobo.
En glad Tokyobo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar