Lite hemlängtan..

Nu äntligen har vår försenade vardags/vinterblues släppt och det känns faktiskt riktigt bra igen!
Tror att det började med att vädret blev riktigt dåligt för någon månad sedan; efter att ha varit bortskämda med sol varje dag utom tre i över två månader och en temperatur runt +10, var det en chock att det normala Göteborgska höstvädret hittade oss. Regn o rusk o mulet hela tiden och temperaturen var runt nollstrecket vid flera tillfällen. När vädret är så dåligt och man måste vara inomhus, blir 40 m2 väldigt litet och eftersom japanska hem är så dåligt isolerade kvittade det om värmen var på dygnet runt. Det var ändå iskallt på golvet hela tiden och tvätten, som man nu fick hänga inne, torkade aldrig.
Man kunde inte gå sina långpromenader längre och efter att ha trotsat ett vinterregnväder i Tokyo och nästan fått lunginflammation på kuppen, kunde jag inte heller gå till universitetet på morgonen. All vår vardagsmotion var borta i ett nafs och det blev man inte direkt piggare av.


Clearly en snubbe till som inte är helt nöjd med sin situation.

Vidare blev jag sjuk för första gången på hela vintern och som ett brev på posten bestämde sig en av mina visdomständer för att göra sig till känna. Ordentligt.. Jag fick ont i örat på den sidan och det såg ut som om jag hade körtelfeber på ena sidan halsen + att kinden var alldeles svullen. Tänk Lina i Emil i Lönneberga; detta påpekade Jonas glatt när han kom hem från Nagano för övrigt! Sen kunde jag inte tugga för det gjorde så ont, blev grinig för att jag var hungrig, fick feber av värken, tog värktabletter som pajade magen, jag var täppt i näsan av förkylningen osv. Som tur är brukar jag vara ganska frisk av mig, men just i sådana här situationer kanske det hade varit bättre av att vara lite van vid kroppshaveri, för efter ungefär en vecka trodde jag på allvar att jag var tvungen att köra en hel tandoperation. Jag hade då varit hemma från jobbet dessutom och blev mer och mer stressad över det, eftersom deadlines etc. närmade sig med stormsteg. Vi hade länge planerat en helg i Nagano hos våra polare där, med både åka bräda och bada i varma källor, men det fick bara ställas in för min del. Kul att ligga hemma en hel helg..

Jag fattade ju också att jag skulle behöva göra något åt visdomstanden för man kan ju inte vara hemma hur länge som helst, så det enda vuxna skulle ju vara att helt enkelt dra ut den. Började kolla lite på nätet om detta o insåg till min fasa att ofta kan man inte bara dra ut en visdomstand, utan måste borra sönder den. Dessutom blir man inte automatiskt sövd eftersom detta kan medföra komplikationer, utan måste ofta vara vaken under ingreppet. För en person som aldrig har haft hål och hatar blod/sprutor är inte detta nyheter som får en att bli positiv. Att sedan försöka reda ut vad försäkringen täckte via telefon, på engelska, blev bara ett uppdrag som till och med skulle få en inbiten japanfantast mer inkörd på idén att helt enkelt skita i detta.

Mitt i detta började banken krångla om autogiroöverföringar till vår hyresvärd, en transaktion från vår japanska bank till SEB och huruvida jag skulle alls kunna överföra pengar från mitt konto till tex. Jonas automatiskt. Har aldrig varit med om något liknande. Då började jag på allvar fundera på att bara packa våra väskor och bloody well simma hem. När sedan mobilföretaget hörde av sig angående svårigheter att få ordning på våra mobilkonton o de automatiska överföringarna vi ville skulle fungera där, hade jag nästan bestämt mig. ’Att bo i en övernattningslägenhet i Ulricehamn/i en friggebod i Onsala fram till i november 2011 kanske inte är så farligt’, resonerade jag med mig själv. Jag kände mig riktigt misslyckad och dessutom redigt dum eftersom jag ju har släpat med mig Jonas till andra sidan jorden och nu bara ville hem..

Precis som att ödet fattade att nu räcker det, gick tandvärken över på en natt och snuvan är nu nästan försvunnen. Tokyos väder gick upp nästan 15 grader på ett par dagar och vi ska ha +20 ända tills på måndag. Det blåser varma vindar och efter en power walk nere i Tokyo Bay kom vi tillbaka med fräknar på näsorna och lite smått grisrosa armar.


Här är en av 'våra' broar som ligger precis vid vårt kvarter och man gå över på sin powerwalksrunda!

Vi tog en paus på tillbakavägen, då vi låg ner i solen en lång stund, barfota, o snackade om livet o pussades. Härligt! Nu sitter jag och skriver på en solig balkong med en öl nedanför stolen och en cigg i den andra, nyduschad, och ska strax äta potatis, kött o sås. Och dricka ett stort glas mjölk; inget jävla iste med ingefära eller någon annan nyttig algskit.


Vackra lyktor i solen.

Stora frågetecknet är fortfarande Jonas arbetssituation, men det går faktiskt framåt. Han har fått svar från rekryteringsföretaget han gjort två intervjuer för, att han ligger i topp och att de väntar in uppdrag inom snar framtid. Han sitter just nu med en certifiering, samt läser in sig på andra områden som kommer att vara nyttiga att ha bagaget. Det är dock tungt att sitta själv på dagarna i lägenheten, så den senaste veckan har han gått med mig till universitetet och suttit på biblioteket med det han kan göra offline. Då kommer man upp tillsammans, tar en promenad till uni på en timme, kör ett ganska långt förmiddagspass, lunchar ihop med kompisar, kör ett eftermiddagspass och går sen hem ihop och lagar mat.

Det ljusnade vidare när jag fick ett bra genombrott i slutet av denna vecka på jobbet och det känns nu kul igen. Samarbetet med professorn går som en dans och jag lär mig fortfarande fantastiskt mycket vid varje möte.


Man blir ju lite förvånad över att detta är ölreklam längst med floden; ser mest ut som en stor kisskorv..

Ser också ut som om våren är på riktig ingång och efter en helg med bland annat en härlig flodbåtsutflykt och besök på det kanske vackraste templet vi har sett hittills, känns allt helt OK igen.


Hade ju varit aningen ballare att bo i än hyreshuset vi hänger i nu, men man kan ju inte få allt. Kanske går att ta med till Kallebäck?

Fast lite hemlängtan finns nog kvar ibland.. Kanske ganska mycket då! Kram på er alla!
Ka.