Nya uppdateringar fran Tokyo/New updates from Tokyo (English version further down)

Om man inte var har forra aret, sa tror jag inte man hade markt att det var nagot annorlunda alls, forutom att delar av strommen fortfarande ar kapad pa manga tunnelbanestationer. Men det ar mycket tyst jamfort med forra aret. Om det var fa vasterlanningar har normalt sett, ar det nastan tomt nu.


Atminstone bryr sig inte Hanami (korsbarsblomningen) om det skakar eller inte. At least Hanami (the cherry blossom) doesn't care about the shakes.

Pa ett satt vill man ju sa desperat att allt ska bli vanligt igen och blir rent ut sagt riktigt besvarad nar nagon papekar hur det egentligen star till med Fukushima eller att det ar vansinne att inte kanna sig saker nar man ater eller dricker. Det ska vara OK, men om nastan hundratrettio miljoner manniskor far panik och slutar ata, samt forsoker ta sig harifran, ar inte det varre da an om nagra blir sjuka? Arligt, hur skulle man resonera om man var i en beslutsfattande situation? Jag vet verkligen inte, men man maste tanka bort det och lita stenhart pa myndigheterna i detta laget och jag hoppas verkligen for mitt liv att de har ratt. Att lita blint pa ett privatforetag som skott en katastrof som denna med de resultat vi ser nu, kanns for mig totalt vansinnigt. Jag forstar ocksa att med min nationalitet, bakgrund, personlighet och alder, ar jag oerhort kritisk i detta laget. Inget har faktiskt hant mig rent fysiskt och vi lever valdigt bekvamt jamfort med de drabbade i norr. Man blir djupt bedrovad nar man tanker pa hur illa det faktiskt ar och kanner sig brutalt lojligt nar man gnaller over ovan- och nedanstaende, men jag tycker detta ar skitjobbigt.


Brandrok over staden 110311. Smoke from the fires at 110311.

Problemet sitter ju naturligtvis till stor del i ens huvud och det far man ju helt enkelt jobba aktivt med (motion, avslappningsovningar, lasa pa angaende stresssymptom) om man ska orka vara har. Man har borjat vanja sig vid att vakna flera ganger per natt, halla koll pa sin jordbavningsvaska och ga och lagga sig med foreberedda skor vid sangen. Det viktigaste ar nerpackat, inget star framme som kan ramla omkull och krossas och all dorrar star oppna sa vi kommer ut om huset satter sig.


Sprickor i marken fran alla skalv. Cracks in the ground from all the shakes.

Jordbavningsapp:arna pa telefonen star nu installda att varna for flera magnituder hogre skalv an forsta veckan, eftersom om man satter dem pa for laga varden, larmar det hela tiden. Det var ca 16 000 skalv under 20 dagar totalt och ca 900 av dem var storre an 3or pa JMA (ca 4.5 och uppat pa Richter); det brukar normalt sett vara ca 200 skalv totalt den har arstiden.


Jordbavningsalarmet i lagenheten ar var palm. Om den skakar ar det borjan till en jordbavning, eftersom det nu ar omojligt att avgora sjalv. The earthquake alarm in our apartment is the palm tree. If it shakes, it's the beginning of an earthquake, since it's impossible to determine this on your own at this point.

Samtidigt spelar allt det dar absolut ingen roll nar man kommer hem pa kvallen och ska laga mat och det borjar skaka sa man far halla i diskstallet samtidigt som man far lobba stekpannan in i hornet av spishallen for att den inte skulle aka i golvet. Ska man slanga sig under bordet igen? Funkar telefonen? Man blir livradd och vill bara att det ska sluta. Det ar alltsa precis som om det var sjogang pa en bat, men just nu hade det kannts tio resor battre att sitta pa ett skepp i en storm och iallafall se vagorna. Jordbavningsvagor ar totalt osynliga och man har ingen aning om nar de slar till eller hur stora de blir. Jag ar fullt medveten om att vart hus ar byggt sa att det just ska svaja med jordbavningar och vi bor pa 10e vaningen, sa alla har inte detta problemet, men inte fan visste jag att man kunde bli aksjuk av att laga mat.


Jag hoppas sa att detta fina folk far ordning pa allt sa snart som mojligt. I so hope this fantastic people can sort it all out as soon as possible.

----------------------------------------------------------------------------

If you weren’t here last year, I don’t think you’d noticed anything different at all, apart from some of the power being cut at many metro stations. But it’s very quiet compared to last year. If there were normally few westerners, it’s almost empty now.

In one way, I desperately wish for things to go back to normal again and become flat out very troubled when someone points out how things really are at Fukushima or that it’s crazy not to feel safe eating or drinking. It should be OK, but if more than one hundred and thirty million people are struck by panic and stop eating, at the same time as they try to leave, wouldn’t that be worse than if some got sick? Seriously, how would you reason if you were in a decision making situation? I really don’t know, but one has to trust the authorities in total now and I hope for my life that they’re right. To blindly trust a private company who has handled a disaster with the current result we are seeing, is for me insane. I also understand that with my nationality, background, personality and age, I’m immensely critical in this situation. Nothing has happened to me physically and we live in enormous comfort compare to the people in the north. One becomes deeply devastated thinking about how bad it actually is and feel brutally ridiculous when whining about the above and below, but I think this is bloody hard.

A huge part of the problem is of course mainly in one’s head and it’s just active work (physical exercise, relaxation practices, to read up on symptoms of stress) which will cut it if one is supposed to be able to be here. You also get used to waking up several times every night, have complete control over the earthquake kit and have prepared shoes by the bed. The most important items are all packed, nothing is out in open space which can fall over and be crushed and all the doors are open if the house would collapse. The earthquake app:s on the phones are now set to warn for several magnitudes higher shakes compared to the first week, since if they are set at too low values, there is a constant stream of alarms. There were ca 16 000 shakes during 20 days in total and ca 900 of them were larger than 3:s on JMA (ca 4.5 and up on Richter); normally there’s ca 200 shakes in total in the same amount of time, this time of the year.

In controversy, none of this matters when you try to make dinner after coming home in the evening and it starts to sway so that you have to hold the drying stand for the plates with one hand and at the same time try to shove the frying pan towards one of the corners of the stove with the other, just to avoid all of it ending up on the floor. Do I have to dive under the table again? Is the phone working? You become petrified and just want it all to stop. It’s like being at sea in bad weather, but right now it’d felt ten times better to actually sit on a ship in a full frontal storm, since then you can at least see the waves. The earthquake waves are completely invisible and you never know when they will hit or how big they are. I’m now fully aware that our house is build so that it’ll sway with the quake and we live on the 10th floor, so not everybody has this problem, but I didn’t bloody know one could be car sick from cooking.

This is not OK

OK, so now we've been in Tokyo for two weeks soon. The facts and reflections which are most apparent are:
Many of the Metro stations have no running escalators and operate with very limited light. The average stations in Tokyo are quite large and most have two to six long escalators to normally go up or down, so it takes a lot of time and is already now quite sweaty. It's of course good considering the exercise, and none of us have any problems getting around, like many of the older people. Hence it's nothing to wine about, but it'll be quite hard in the long run, considering grocery shopping etc.
Most work places try to save electricity, so the lights are off as much as possible and as is all AC. No lights mean that the working day starts from sunrise and ends at sunset and without AC in Japan, it'll be the same temperature inside as outside; right now it is OK to work in ca 15-17 degrees and you simply have to wear a couple of sweaters and sometimes a hat inside. During the summer it'll however be a nightmare. Tokyo University will close down during August; last year it was 35-40 degrees in Tokyo and above 90% relative humidity in August/September.
Nce the recommendations and reports vary, it's hard to feel safe about drinking and cooking in the tap water. It's normally not easy to shop for food in Japan if one isn't fluent in Katakana, Kanji eller Hiragana and it's of course even trickier now, since we want to avoid groceries from the regions close to Fukushima. It's something one never think would be anything to actually look out for, so it all just feels very scary and frightening. Even if the latest news about the water is that it's OK to drink in our region and it's said that no food from the affected regions are sold on, I understand that one of the main objectives is also to avoid creating panic.
We are attending several fund raising charity projects, amongst others a race around Yamanote line where the contestants pay a certain amount of money/ buy a station and the money go to the areas in the north. We're also helping out cleaning in Kamakura, Jonas is packing bags for children in the affected areas and our employers have donated a lot of money to aid the work around Fukushima. I'm also off to a meeting regarding where and when we can donate clothes and Jonas company has sent several trucks with baby necessities.
The work to clean up Fukushima have according to most reports (http://www3.nhk.or.jp/nhkworld/) not improved at a steady rate and encountered several set backs, besides sorting out a leak (http://www.fluentnews.com/story/26631561?section_id=11&version=106321). The most upsetting fact is probably the dumping of radioactive water in the ocean (http://topstories.foxnews.mobi/quickPage.html?page=17224&external=834015.proteus.fma&pageNum=-1) where it later have been several reports about high levels of radioactive isotopes in fish (http://abcnews.go.com/m/story?id=13302515&sid=26). He whole situation is of course very hard to handle, but it has us becoming very worried about the fact that if there is a leak, how/when will we find out? It's of course a huge stress factor that we don't know the language perfectly, since most of the previous messages we have received have been in Japanese only.
Personally I'm highly concerned about the whole situation; of course this cannot begin to compare with how horribly the effects have been towards the people in Sendai/Fukushima areas, which I think about all the time. We are both physically OK, but I'm not used to natural disasters and I really do not like to be scared every time I to go outside to be hit by a cloud from Fukushima or to accidentally eat or drink something contagious. I find it very uncomfortable to go down to the metro if another large earthquake might hit us and it feel absolutely crazy to have my passport in my handbag, if we need to leave the country asap. It's hard to sleep when you wake up every other night by after chocks and further to concentrate at work, which in both our cases require a lot of focus and energy. I'm therefore working hard on a solution, because this is not OK.
Ka

Såhär vill vi inte ha det

OK, så nu har vi varit i Tokyo i snart två veckor. De fakta och reflektioner som är mest i ögonfallande är:
Flera av Metrostationerna har inga rulltrappor igång och är mycket nedsläckta. Det är i regel ganska stora stationer i Tokyo, och de flesta har mellan två och sex långa rulltrappor att normalt ta sig upp-/nerför, så det tar mycket tid och är redan nu ganska svettigt. Är så klart bra för motionen, och ingen av oss två har några rörelsehinder, som en hel del andra äldre människor. Det är därför inget att gnälla över, men det blir ganska kämpigt i längden med tex tunga matkassar.
På de flesta arbetsplatser sparas det el, så lysen hålls avstängda i största möjliga mån och all AC är nerlagd. Utan lampor betyder det att man får jobba medan det är ljust ute och utan AC blir det i Japan samma temperatur ute som inne; just nu går det att jobba i ca 15-17 grader och man får helt enkelt ha på sig extra tröjor och ibland mössa inomhus. Det kommer dock bli en mardröm till sommaren. Tokyos Universitet ska stänga helt under Augusti månad; förra året var det mellan 35-40 grader i Tokyo och över 90% luftfuktighet i Augusti/September.
Eftersom rekommendationerna och rapporter varierar från vecka till vecka är det svårt att känna sig säker på om man kan dricka eller laga mat i kranvattnet. Det är i normala fall inte lätt att handla matprodukter om man inte läser Katakana, Kanji eller Hiragana perfekt och blir såklart ännu knepigare nu, eftersom vi nu inte vill riskera att handla mat från regionerna nära Fukushima. Det är inte något man trodde man skulle behöva göra eller tänka på, så det hela känns väldigt otäckt och skrämmande. Även om det just nu ska vara OK att tex dricka vattnet enligt myndigheter och sägs att det inte säljs mat från norr, vet jag att ett huvudmål är att inte skapa panik.
Vi har anmält oss till olika välgörenhetsevenemang, bla ett lopp runt Yamanote line där deltagarna betalar en viss summa/köper en station och pengarna går till de drabbade områdena. Vi ska också hjälpa till att städa i Kamakura, Jonas ska packa ryggsäckar till barn i de drabbade områdena och våra arbetsplatser har skänkt stora summor för att underlätta uppbyggningsarbetet i norr. Jag ska vidare på information på universitet angående var och när man kan skänka använda kläder till städerna runt Fukushima och Jonas arbetsplats har redan sänt flera lastbilar med barnkläder.
Arbetet med att sannera Fukushima har enligt de flesta rapporter (http://www3.nhk.or.jp/nhkworld/) inte gått framåt och kantas av flera bakslag förutom ett försök att stoppa en läcka (http://www.fluentnews.com/story/26631561?section_id=11&version=106321). Det som har upprört mest är troligen dumpningen av radioaktivt vatten i havet (http://topstories.foxnews.mobi/quickPage.html?page=17224&external=834015.proteus.fma&pageNum=-1) där det sedan rapporterats om höga nivåer av radioaktiva isotoper i fisk (http://abcnews.go.com/m/story?id=13302515&sid=26). Hela situationen är förstås väldigt svårhanterlig, men det har fått oss att bli väldigt oroliga över om det skulle ske en läcka, hur/när får man reda på det? Det blir naturligtvis ytterligare en stor stressfaktor att vi inte kan förstå språket till 100%, eftersom flera av de tidigare meddelandena vi fått har varit enbart på japanska.
Personligen är jag djupt oroad av hela situationen; naturligtvis går det inte att jämföra med hur de stackars människorna i norr har det och det tänker jag på hela tiden. Vi är båda fysiskt OK, men jag är inte van vid naturkatastrofer och gillar verkligen inte att vara rädd för att gå ut och få ett strålningsmoln i huvudet eller att äta eller dricka något olämpligt. Jag tycker det känns mycket obehagligt att vistas i tunnelbanan om ytterligare en större jordbävning skulle slå till och det känns vansinnigt att gå runt med bla mitt pass i handväskan, om vi skulle behöva lämna landet per omgående. Det är svårt att sova när man vaknar var annan natt av ett skalv och vidare att koncentrera sig på sitt jobb, som i båda våra fall kräver mycket fokus och energi. Jag arbetar därför hårt på en lösning för såhär vill vi inte ha det.
Ka.

Earthquake, tsunami and nuclear power plant explosion

It all started the on the 11th of March. We got up really early and walked together to the metro, which we never do; I like to walk to uni, which is north from where we live and since Jonas works in a suite it tends to get way to hot, so he's always taking the underground. That Friday, it felt like we had to be together a bit extra, since we were expecting a visit from a good friend from Sweden in our tiny apartment and of course not a lot of one-on-one time would be possible.

I went to my boss straight away when I came to work, since he's normally the only one in early in the morning. I had received declaration papers which needed to be ready and signed by the 15th, so it was important to get it done asap, since papers + Japan always = a whole lot of hazzle and time. I was advised to go back down to my ward office where we live and sort it out directly, so I was contemplating taking my computer and work from home during the day. Due to prior plans I decided it'd be more practical to go back to uni and finally pick up our visitor from Ueno at the end of the day. That was frankly bloody lucky.

All went perfectly fine and I just said goodbye to my lunch date Margareta and made it around the corner, when the ground started shaking/rocking back and forth as if you are on a ferry when it's a storm. I was just underneath a set of electricity wires and the poles were moving almost 40cm from side to side. The cars looked like they were in an RnB video, where one lets pressurized air in and out, while this was swaying them from side to side. All of a sudden I was swiftly dragged into a small parking lot by an old couple, who of course had seen me standing there completely frozen under the wires and decided they'd better save the stupid foreigner, who didn't understand it wasn’t entirely brilliant to stand there. The lady quickly dragged me down on my knees and showed me I had to put my handbag on my head and hold on to her and her husband, who in their turn hold on to their neighbor. Alarms, which sounded like the flight alarms you'd hear in a movie, started to go off and many of us, still on our hands and knees lost balance. At that point I remembered that Jonas had read to me that if the quake was quite big, then it'd be hard to keep the balance if you were standing straight up and I became really scared. At the same time, I was thinking: 'OK, So I'm supposed to sit here on a parking lot, with a bunch of old people, in a country where it's impossible to understand what they are saying, with a handbag on my head, which by the way is my favorite handbag which I got from mum and haven't even had the time to tell her that + without Jonas, who's now on the 44th floor in Mori, which is probably swaying several meters in each direction, and he'll probably fall and hit his toe again; that's just brilliant'. Things started to fall from the balconies around us and I tried to get my phone out to call Jonas and tell him about this really absurd situation, when it hit me full frontal what was happening and I just became completely cold from the inside. Up until then it’d been as when you are diving or snorkeling the first time: you see the underwater world like it’s on TV or through very strange glasses. I remember starting to shake so much I couldn’t get any of the numbers right on my display and I felt like I couldn’t breathe at the same time as I was repeating to myself ‘Mori tower is one of the best built skyscrapers in the world, it’s designed to take a 9 on the Richter scale, there are stairs he can climb down if the elevators aren’t running, I have seen they have fire extinguishers everywhere, Japanese people are calm and methodical and have protocols for everything..’

It felt like an eternity sitting there, even if it was just a couple of minutes. When the ground finally was calmer, all kinds of sirens started going off and people were calling out loudly for eachother. I again tried my phone, but the phone net was completely dead and I started running towards my building on campus. Outside was out research group who had a list they were checking people off at who turned up. At first, no one was allowed inside since care was taken to the gas bottles in the lab; we were asked to terminate all experiments before the after chock. I think by then I was hit by a small panic attack and decided to go into my office and get my handbag with all my cards including alien registration card, driver license and my keys. I met people who had been stuck under their desks during the initial shake and they were running for the exits. I dived into my office, took my handbag, a pair of sneakers I had under my desk, before one of the language teachers came in after me and said 'Now, Colin-san, you out with me'.

The after chock, which came about 10 minutes later, was so strong that all the windows on the buildings around us were shaking and cracks started forming in the walls. Many people became afraid and started crying, but most of us were still silent and desperately tried calling for our families and friends. The phones were still dead. We were then asked to go home, since the university area was being evacuated; not once did any of this information come out in English, which I found very worrying and stressful.

Just when I started walking, my phone rang and it was Jonas who managed to get through via Viber, since the 3G net had just started working on and off. By that point I was so scared I couldn’t even cry; the line was bad and was soon gone, but we managed to get ‘am OK, walking home now, meet you there, yes, going now’ through. Then the strangest walk through the streets of Tokyo started, I have ever seen. Yes, it’s always a lot of people out in the city, but imagine all those people normally on the trains, metro, JR etc underground, EVERYONE had to walk home. Some people tried to get into the few taxis which were still available, but after I had been walking for about 10 minutes, the traffic had stopped moving completely. Everyone was calm, but it was disturbingly quiet. People were still trying to call their near and dear ones, but it was still impossible to get through.
It was when I passed a big screen in Akihabara, when it all became seriously scary. The pictures showed a approximately 10 m wave sweeping in over land, taking everything with it and the destruction was total. The news were of course in Japanese, but the map that followed was very clear on its message that it had gone out a national tsunami warning over all of the east, south and parts of the west coasts. Our apartment is just down by Tokyo Bay and the wave which had been cabled out in that TV program had reached more than a kilometer inland. I became extremely worried, since I know that against a tsunami there is no chance; I however decided to follow the stream of people south through the city, since a probable wave would likely pass over Chiba before reaching us and there would be some sort of warning. I hoped at least. Besides, it was my only chance to find Jonas at that point, since it was now completely impossible to reach each other.
When I finally reached our street I ran into Jonas and we hugged for a long time; around our house people had gathered in front of yet another big screen at our entrance and some were crying. The death tolls from Sendai and its vicinity had started coming up.

The elevator in our house was not working, so we had to take the fire escape to the 10th floor; until that point, none of us had given our apartment one thought. When we got in, we just stared for several minutes. Finally Jonas sighed: ‘But Jesus Christ, it looks like a group of crack heads have been partying here for two weeks’. We looked at each other and nervously started giggling and then we laughed until we were both in tears. We finally mumbled ‘it’s only things, we’re OK’ and started cleaning up. Our new, really nice iMac, which we had been saving a long time for, was on the floor, upside down in a pool of water, which came from the water boiler, which of course had smashed when it hit the floor; the bench oven was completely crushed, next to the rise cooker, which we had bought the day before, where it looked like someone had punched big holes in it. There were several marks in the wooden floor where furniture had fallen down. Everything which had been standing on the counters in the kitchen, a pot with stirrers and spatulas, oatmeal and O’Boy etc in nice cans and jars, glasses and so forth, were scattered across the floor. The lamps we had were on the floor, of course completely broken and half the larder was in the sink. Together with our dresser which had fallen over and tipped out all its content, our nice palm tree, my jewelry box and scarves, the clothes in our wardrobes in a soup of softner, washing powder, soil and spaghetti, it was the biggest mess I have seen. The only thing which was closed was the refrigerator and the cupboard with our china. However, both the refrigerator and also the bed had moved several decimeters from the walls.

We just couldn’t believe it, but started trying to get the computer working along with our network, so we could contact our families in Sweden. We found a bottle of Laphroaigh, which had been in its container and was whole (!), two glasses and took a proper whiskey before continuing. All of a sudden the whole apartment started swaying from side to side and our doors started banging into each other, which after that frequently happened every fifth minute. We cleaned up as much as possible and decided to go over to our friends’ house; they were just as freaked out as we were and none of us wanted to be alone throughout the night. In all this mess, we had of course not been able to track down our friend from Sweden but we just had to hope she was most probably stuck at the airport or on a train which had been stopped. The whole country was struck by electricity and gas cuts on and off, which meant there were no hot water and no public transport. My phone finally rang and it was my friend telling me they had not been able to land in Tokyo, but been directed to a military base near to Osaka. She would however probably be able to take a train to Tokyo the following day and stay inside for the night, which made us both very happy. We had then just seen on the news that one of the express trains leaving Narita had gone off its tracks into a field and two others were still not accounted for.

The night was very restless and just when we managed to go to sleep, the house’s earth quake alarm went off; our friends decided it was better to sleep in the lobby, so we ran down the stairs 12 floors and stayed there until the early morning together with other concerned people from the building. We then walked through a spookily empty city towards Tokyo main station and met up with a pretty tired, but otherwise alright Hallgerd. We walked to our house, had a talk with our neighbors about the latest news from the Japanese press and started yet another updating session online.

Since it was now ’only’ shaking every 30 minutes on average and they had lifted the tsunami warning in Tokyo + we were going nuts just sitting around waiting, we decided to take a walk through the city. It was nice, but only after a few hours vi had a phone call from Jonas, saying we had to come home immediately since there had been an explosion in a nuclear plant in the north. We ran up from the metro over to our house, up the fire escape to the 10th again and quite worried listened to the news. They told us it was a hydrogen explosion and we became a bit calmer, but wanted to be extra safe and decided to stay indoors. After a while we started receiving alarming news about the water and food were running scarce in Tokyo; we decided to at least go down to our little store on the corner to buy whatever they had, since we didn’t know if or when another explosion would occur and we’d had to get inside. When we came down, the shelves were half empty and I have never picked up such random foods in my life nor had such a strange welcome dinner in our house. We were supposed to go to our friend’s really fantastic restaurant, but this had of course been cancelled. During the night we felt several big shakes which wake us up and turned out to be 6:s on the Richter scale.

The following morning there were no further news about tsunamis or explosions. We decided to go for an outing in Harajuku/Yoyogi park/Meji/Shinjuku/Shibuya, since the metro had started running in that direction. It was hardly a soul in the tunnels and almost completely quiet; it was seriously freaky. When we arrived, there were very many westerners out, but still very empty compared how it usually is. In some parts it was like a strange ghost town. Everyone who knew Japanese were probably at home watching the news.

Just when we stepped off at our station on our way back, there was yet another alarm about an explosion at the Fujishima plant. Everyone were asked to go inside and wait for further instructions; we relaxed a bit when it was reported to be yet another hydrogen explosion, but we then started discussion what we should do, since the situation started to become extremely creepy. Having reactors blowing up for whatever reason did not seem reassuring and the epicentra of several of the shakes were now moving south towards us. So far the wind was blowing towards to the north, but what would happen if a there was a nuclear explosion and the wind turned? When would we find out in English? What if there was a release in the ground water? There were several warnings about heavy after chocks which were just as likely to hit Tokyo full frontal and even though no one can know, if they would occur, what would happen? Would we also be hit by a tsunami? And if yes, where? We became really worried when news from our French friends came, regarding their embassy telling the French citizens of Tokyo to leave the country immediately. At that point we started checking flight. However, we still had not been given any warnings from the Swedish embassy, so we decided to wait another day before making a decision. We called friends in Tokyo and by that point everyone we knew who had children, had already or were in the process of leaving. Jonas still decided to go to work on the Monday, while I decided it best to stay with my friend, since people were not advised at that point to enter the university area.

Hallgerd and I decided to go on a small outing close to home and took the monorail to Odaiba; we did not however dare to get off it if there’d be an alarm. We then went to Jonas’ job in Roppongi and walked home together, so that we’d all be at the same place if something happened. Again the night was filled with worry since there were several strong shakes and when we woke up we all felt almost sea sick, due to the house swaying back and forth.

When reports started coming in about a fire in the third reactor in combination with ambiguous news about a nuclear waste outburst, we packed our bags. We got in touch with our families and jobs and told them that we were leaving as soon as possible. The ticket prices were rising fast and within a few hours it was almost ten times the money to go from Japan to Europe. Hallgerd already has a return ticket to go back to the US, so we prioritized getting her to the airport asap; when we got to Ueno, no trains were leaving for Narita, so we rushed down to Ningyocho to the shuttle port and managed to get her on a bus. I then ran back, since I received a phone call from Jonas saying we had tickets for Singapore via Vietnam and had about 20 minutes to pack. Since several planes had been redirected to Osaka and they still seemed to hold their normal air schedule, we still did not know if we could leave from Narita. To stay overnight in any location without electricity would most likely be cold, at the same time as we knew that if we got away and could land in Ho Chi Minh as planned it’d be around 30 degrees and 80% humidity. On top of that, we were not sure when, or actually if, we could return, so all of both affectionate and money value needed to go with us. It was hence a suite case containing my grandmother’s medallion, a knitted hat, flipflops, my watch I got from my family when I got my title, my favorite white handbag I got from my mom, two woolen sweaters, a sarong, my computer.. I have never had such a crazy content in a luggage ever.

We however managed to get to a shuttle bus passing a long, but manageable line; when I had said goodbye to my friend, there had been three really big sumo wrestlers waiting there as well, so from now on we decided to call it ‘the sumo terminal’. Traffic was very calm on the highway and we could in good time sort out exit/entrance papers for me at the airport; on top of that I asked the flight company if we could possibly get on an earlier flight which was OK. We had to wait for 16 h in Vietnam, but it was worth it. We could also sort out some cash, which we had been a bit worried about, since we had read news about the Japanese stock market and the value of the YEN being unstable, which turned out fine though.

As if the computer and chemistry gods had understood that neither of us were especially tough landing in Singapore, we got the most amazing taxi driver who got us from door to door within half an hour at a price of about 14 EURO, including a smashing guiding as we were passing by all the important spots. The hotel manager welcomed us himself with fantastic and service minded manners and also upgraded our room. He looked very understanding when we said we came from Tokyo and almost straight away sent up room service. Then we slept for a very long time.
Now we have been here for about a week; it’s supposed to be a ‘vacation’, but it so far has been very strange and stressful, not knowing when or if we can come back. In one way we are grateful we had the opportunity to leave, while at the same time we have our lives in Tokyo. We are scheduled to go back on the 28th and are currently following the news several times every day.

We want to thank everyone who has written us or called; better families, friends or colleagues than you guys are hard to find and we have been so happy to receive word from all of you! We are now going to start the watching-all-the-news-channels-and-reading-all-the-latest-articles-regarding-if-we-are-safe-in-Japan-or-not for tonight. We will post further updates on Facebook and are also available via email or Skype; thank you all again for thinking of us, it has really warmed both our hearts!

Karinh

Jordbävning, tsunami och kärnkraftsverksexplosion

Det hela började på fredagen den 11e mars. Vi kom upp riktigt tidigt och hade sällskap till tunnelbanan, vilket vi inte brukar; jag gillar att gå till jobbet, som ligger norrut och eftersom Jonas jobbar i kostym, blir det ganska svettigt, så han tar ofta metron. Den fredagen kändes det som om vi liksom behövde vara tillsammans extra mycket på något vis, eftersom vi skulle få besök i vår lilla etta och guida runt en god vän från Sverige och det så klart inte blir så mycket tid då på tu man hand.
Direkt när jag kom till jobbet gick jag till min chef som är den enda som är riktigt morgonpigg och brukar vara på kontoret redan 7.30. Jag hade fått deklarationspapper på japanska som skulle vara klara den 15e, så det var viktigt att få det hela gjort asap, eftersom papper + Japan alltid = en himla massa krångel och tid. Jag fick rådet att åka tillbaka ner till mitt områdeskontor där vi bor och fixa det direkt, så jag funderade på att stanna i Tsukiji och jobba hemifrån under dagen. Pga av mina tidigare planer bestämde jag mig för att det var mer pratiskt att gå tillbaka till kontoret tills det var dags att hämta vårt besök på Ueno station. Det var rent ut sagt en jävla tur.
Allt gick som på räls och jag hade precis sagt hej då till Margareta som jag lunchat med och hunnit runt hörnet, när marken började gunga som om man befann sig på en färja när det är storm. Jag stod precis under ett par elledningar och pålarna vajade nästan 40cm från sida till sida. Bilarna såg ut som om de var med i en RnB video, där man höjer och sänker dem med tryckluft, fast i sidled. Helt plötsligt blev jag meddragen till en liten parkering av ett gammalt par, som naturligtvis hade sett att jag bara stannat upp mitt under ledningarna och bestämt sig för att rädda den dumma utlänningen som inte fattade att det inte var smart att stå just där. Damen i paret drog ner mig på huk och visade snabbt att jag skulle sätta handväskan över huvudet och hålla i henne och hennes man, som i sin tur höll i de andra som satt runtomkring. Larm, som låter som ett sådant där flygalarm på film, började ljuda och marken skakade nu också upp och ner, samt gungade ännu mer i sidled och flera av oss, som alla satt på huk, tappade balansen. Jag kom precis då ihåg att Jonas hade läst för mig att vid en riktigt stor jordbävning, skulle det vara svårt att stå upprätt och då blev jag riktigt rädd. Samtidigt tänkte jag 'Jaha, här ska man tydligen sitta på en parkering, med en massa gamla människor, i ett land där man inte fattar vad de säger, med en handväska på huvudet, som dessutom är min faviorithandväska som jag fått av mamma och det har jag inte ens hunnit säga till henne + utan Jonas som nu sitter uppe i Mori på 44e och gungar flera meter åt alla håll, och han kommer säkert att ramla och trilla och slå i sin tå igen; just snyggt'. Det började trilla ner saker från balkongerna runtomkring och jag försökte få upp telefonen för att ringa Jonas om allt det absurda, då det slog mig vad som egentligen höll på att hända och jag blev alldeles iskall. Dittills hade allt varit som när man dyker första gången: man ser det som om det var på TV genom konstiga glasögon. Jag minns att jag började skaka så mycket att jag inte fick igenom några nummer på min display och fick svårt att andas, samtidigt som jag försökte rabbla för mig själv 'Mori tower är en av de bästa skyskraporna i världen; den ska klara en 9a på Richterskalan; det finns trappor om hissarna inte går; jag har sett att de har brandsläckare överallt; japaner är lugna och metodiska och har protokoll för allt..'.
Det kändes som en evighet, även om det bara rörde sig om ett par minuter. När marken tillslut var stilla, började alla sirener möjligen tänkbara ljuda och människor ropade högt efter varann. Mobilnätet var helt dött, så jag sprang mot min byggnad inne på campus. Utanför stod forskargruppen och prickade av de som dök upp. Ingen fick gå in, de bar i hast ut alla gasflaskor från labben och placerade dem på lastbilar, som körde ut på den stora fotbollsplanen i hög fart. Jag fick då troligen en ganska lugn panikattack och bestämde mig för att gå in i byggnaden och hämta min handväska med nycklar, alien registration card och alla mina kort. Jag mötte människor som suttit under sina skrivbord tills dess, som rusade ut åt andra hållet. Jag dök in i mitt kontor, grabbade handväskan, ett par gympadojor och blev sedan utdragen av en av språklärarinnorna, som helt sonika tog mig i armen och sa 'Now, Colin-san, you out with me'.
Efterskalvet, som kom ca 10 minuter senare, var så starkt att alla rutor på byggnaderna runtomkring skakade och det blev sprickor i väggarna. Många blev rädda och började gråta, men de flesta var alldeles tysta och försökte febrilt ringa till nära och kära. Mobilnätet var fortfarande dött. Vi fick order om att gå hem, eftersom universitetsområdet skulle helt evakueras. Precis när jag började gå, ringde telefonen och jag hörde Jonas röst. Vid det laget var jag så skärrad att jag inte ens kunde gråta. Det hördes dåligt och de hade börjat stänga av både el och gas på campus, men jag fick fram 'hem, nu, ses där' och ett 'ja, går nu' till svar.
Sen började den märkligaste vandringen genom Tokyos gator någonsin. Visst brukar det vara mycket människor ute i stan normalt sett också, men tänk alla dessa personer som egentligen skulle tagit tåg, metron, JR etc under mark, ALLA var tvungna att ta sig hem till fots. En del försökte med taxi, men när jag hade promenerat i omkring 10 minuter stod trafiken helt still. Alla gick dock lugnt, men det var kusligt tyst. De flesta försökte konstant ringa, men det fanns fortfarande inget nät.
Det var när jag passerade en storbildsskärm i Akihabara, som det blev riktigt läskigt. Bilderna visade en ca 10 m hög våg som svepte in över kusten och förödelsen var total. Nyheterna var så klart på japanska, men den kartan som sedan visades var tydlig med att det nu var tsunamivarning över hela öst-, syd- och delar av västkusten. Vår lägenhet ligger precis vid Tokyo Bay och vågen som kablades ut hade nått en hel kilometer in över land, fick vi veta senare. Jag beslöt ändå att följa lemmeltåget av människor söderut, eftersom jag naturligtvis inte fick tag på Jonas igen och hade bäst chans att hitta honom om jag gick hem.
När jag äntligen kom in på vår gata sprang jag ihop med Jonas och vi kramades länge; det stod folk och tittade på ytterligare en storbildsskärm vid vår entré och en del grät. Dödssiffrorna från Sendai där tsunamivågen slagit till, hade börjat rapporteras.
Hissen i vårt hus var utslagen, så vi fick ta brandtrappan till 10e våningen; ingen av oss hade tänkt en tanke på hur vårt hem skulle se ut. När vi kom in stod vi bara och gapade båda två i flera minuter. Tillslut utbrast Jonas: 'Men herregud, det ser ut som om en grupp crackpundare har haft fest här i två veckor.' Vi kollade på varann och började nervöst fnittra och sedan asgarva. Vi skrattade så tårarna rann och mumlade tillslut att 'det är ju bara saker..'. Vår nya, fina iMac låg upp-och-ner i en pöl av vatten som runnit ut från vattenkokaren, när den smashade i golvet; bänkugnen låg smått krossad och delad i två bitar, bredvid riskokaren som hade stora hål i sig. Allt som stått framme i köket, en kruka med slevar, havregryn/O'boy i fina burkar, ett par glas osv, låg över golvet, tillsammans med vår byrå och dess innehåll, vår fina palm, mina smycken och scarves som hängt på en tavla + att alla skåp/garderober med innehåll var öppna och saker hade trillat ut. Det enda som var stängt var porslinsskåpet och kylen. Däremot hade sängen, tvättmaskinen och kylskåpet flyttat sig flera decimeter ut från väggarna. Rislampor, som vi haft stående på golvet, var trasiga och halva skafferiet låg i diskhon. Vi bara stirrade, men bestämde oss för att börja med datorn och få igång nätverket; datorn var lite halvmongo, men gick iallafall igång så vi kunde börja kontakta våra familjer. Vi hittade en flaska Laphroaigh som hade stått i sitt rör, två glas och tog oss en rejäl virre innan vi fortsatte.
Helt plötsligt började det gunga igen och därefter slog det till nästan var 5e minut, så att våra dörrar skallrade. Vi städade undan så bra det gick och beslöt att sticka hem till våra kompisar; de var lika skakis som vi och vi kände inte för att sova ensamma någon av oss. Mitt i röran hade jag naturligtvis inte fått tag på min kompis från Sverige, men förstod att hon troligen satt fast på flygplatsen eller på ett tåg som blivit avstängt. Hela landet led av strömavbrott till och från, så flera av tågen hade slutat gå. Det fanns inte heller gas = inget varmvatten. När min telefon tillslut ringde och min kompis berättade att hon fått landa i Osaka och kunde ta tåget till Tokyo nästa dag, lättade en sten från hjärtat. Vi hade nämligen sett på nyheterna att två tåg saknades och ett hade spårat ur..
Natten var orolig och vi hade inte sovit mer än två timmar innan jordbävningslarmet gick igen; våra vänner ansåg att det var bäst att sova i lobbyn, så vi stannade där till tidiga morgonen tillsammans med andra oroliga hyresgäster. Vi promenerade sedan till Tokyo station och kunde äntligen möta en ganska trött, men oskadd, Hallgerd. Det blev ytterligare promenad hem till oss, snack med grannana om senaste nytt på japanska nyheterna och uppdateringar på nätet.
Eftersom det nu 'bara skakade' någon gång i halvtimmen och det inte var tsunamivarning i Toyo längre, bestämde vi oss för att ta en promenad i stan. Efter ett par timmar fick vi ett snabbt samtal från Jonas om att det hade varit en explosion i kärnkraftsverket i Fujishima i norr och att vi omedelbart skulle komma hem. Vi tog långa benet före, upp för brandtrappan igen och lyssnade ganska skrämda på nyheterna. När vi fick besked om att det varit en vätgasexplosion, blev vi lugnare, men ville ta det säkra före det osäkra och stanna inomhus så mycket som möjligt.
Då kom larmen om att maten och vattnet börjat ta slut i Tokyo, så vi fick ta oss ner till vår lilla mataffär på gatan och helt enkelt köpa så mycket det gick. Redan då var det väldigt tomt. Det blev tillslut en mycket improviserad middag, eftersom restaurangbesöket vi bokat in på vår kompis jättehärliga ställe, så klart hade blivit inställt. Under natten skakade det ordentligt flera gånger, vilket visade sig vara ca 6or på Richter i epicenter.
Dagen efter var det fortfarande inga nyheter angående tsunamis eller explosioner. Vi bestämde oss då för en tur till Harajuku/Yoyogi park/Meji/Shinjuku/Shibuya, eftersom metron börjat gå. Det var inte en människa i tunnlarna och nästan knäpptyst. Riktigt obehagligt. När vi kom fram var det ganska mycket västerlänningar ute, men ändå mycket tomt jämfört med hur det brukar vara. Det kändes på flera håll som en konstig spökstad. Alla satt förmodligen hemma och följde nyheterna.
Precis när vi steg av vid vår hållplats på tillbakavägen, kom ytterligare ett larm om en explosion i Fujishima. Alla beordrades att hålla sig inomhus och vänta på besked. Vi andades ut när vi fick höra att det igen rörde sig om en vätgasexplsosion, men började då diskutera hur vi skulle göra. Att reaktorer exploderar är inget bra tecken och flera av skalven hade nu förekommit även utanför oss och inåt land. Än så länge låg vinden på från söder mot norr, men vad skulle hända om det blev ett kärnkraftsutsläpp i luften och vinden vände? Det varnades också för kraftiga efterskalv i Tokyo och vi blev riktigt oroliga när sedan franska ambassaden gick ut med ett allmänt meddelande om att de tyckte att de franska medborgarna skulle ta sig hem. Vi började så smått kolla på flyg och valde att avvakta under måndagen. Jonas ville trots allt gå till jobbet, men eftersom ingen rekommenderades att vara på universitetsområdet, valde jag att stanna hemma.
Hallgerd och jag gjorde en liten utflykt till Odaiba med monorailen, men vågade inte stanna därute om ifall det skulle gå ett larm. Vi åkte sedan och mötte upp Jonas på jobbet och gick tillsammans hem. Natten blev igen orolig med flera skalv, så vi kändes oss nästan sjösjuka när vi vaknade, eftersom huset svajar så.
När det kom rapporter om att det börjat brinna i en tredje reaktor och tidigt på tisdag morgon (15e) började gå ut meddelanden om ett kärnkraftsutsläpp, packade vi väskorna nästan direkt. Vi meddelade våra familjer att vi nu skulle ta oss med första bästa biljett från Japan. Inom loppet av ett par timmar gick priserna upp till det tiodubbla för att ta sig till Europa. Hallgerd hade redan återresa till USA, så det var såklart prio ett att få henne till flygplatsen; när vi kom till Ueno gick dock inga snabbtåg, så det blev en språngmarsch till en shuttle port och slänga henne på en buss till Narita airport.
Jag rusade sedan hem, fick på vägen ett telefonsamtal från Jonas om att han hade hittat biljetter till Singapore via Vietnam och att vi hade ca 20 minuter på oss att packa. Eftersom flera plan hade blivit inställda och vi visste att Osaka än så länge verkade hålla tidtabellen, visste vi inte om vi skulle bli omdirigerade. Att sova en natt på flygplatsen i Osaka utan el kunde bli kallt, samtidigt som om vi kom iväg, skulle det troligen vara +30 grader och 80% luftfuktighet. Dessutom visste vi ju faktiskt inte om vi skulle kunna återvända, så allt av värde, både affektions- och pengavärde, var ju tvunget att tas med. Det blev alltså packning bestående av mormors berlock, mössa, sandaler, min fina CK-klocka, underställ, bikini, min vita hanväska m 'guld' på som jag fått av mamma, två stickade tröjor, sarong, dator.. Har aldrig packat så random i hela mitt liv.
Vi hann dock till flygplatsen via en flygbuss med en ganska OK kö; när jag lämnade av min kompis hade det varit tre stora sumobrotare som skulle ta en taxi från samma ställe, så numera heter den hållplatsen 'sumobussarnas terminal'. Trafiken var väldigt lugn på motorvägen och vi kunde i lugn och ro ordna ut/inresepapper till mig på flygplatsen; dessutom tjatade jag oss med på ett tidigare flyg, så vi kunde iallafall ta oss ifrån Japan per omgånde. Vi fick dock vänta i Vietnam i 16 timmar, men det var ändå värt det. Vi kunde växla på flygplatsen, vilket inte hunnits med heller + att vi inte visste var japanska börsen befann sig och hur våra YEN låg till, men det ordnade sig riktigt bra. Precis som om gudarana hade förstått att vi inte var speciellt tuffa någon av oss vid det laget, fick vi en helt fantastisk taxichaufför som körde oss från dörr till dörr i ca 30 minuter för omkring 140 SEK inklusive dricks. Hotellchefen välkomnade oss med ett fantastiskt fint serviceinriktat bemötande, uppgraderat rum och vänliga, lugna ord. Han såg mycket förstående ut när vi sa att vi kom från Tokyo och room service dök upp inom en halvtimme. Sedan sov vi som små grisar länge.
Nu har vi snart varit här en vecka; det ska ju vara 'semester', men det har varit extremt lustigt/olustigt, samtidigt som vi är otroligt tacksamma att vi kom iväg. Vi har biljetter tillbaka till Tokyo på söndag och följer nyhetssändningarna varje dag.
Vi vill båda två tacka alla er som har skrivit och ringt till oss; finare vänner än er är det svårt att hitta och vi är så glada över alla era meddelanden! Nu ska vi dra igång kvällsgenomköraren med fokus 'senaste-nytt-angående-om-vi-är-säkra-i-Japan-eller-inte' via NHK och BBC. Vi postar vidare på FB om hur allt går såklart och tack igen alla för att ni har tänkt på oss, det värmer otroligt mycket!
Pok
Ka&J

He is alive...

Hej allihop!

Oj nu var det längesedan jag skrev...

För att inte vara alltför dramatisk så lever jag och mår bra. Saknar förstås min underbara fru, men gläds åt att hon har det bra med alla goa vänner därhemma och snart e tillbaks hos mig i Tokyo. Kom just hem från en helt fantastisk kväll med min japanska granne Yumio från en "yakitori" restaurang i Shinbashi. Yumio e nära vän med kocken (Hori-san) och introducerade mig för att han tycker att det e viktigt att jag skall lära känna bra och trevliga människor i Japan. Mer godhjärtade människor får man söka i kloster!

Det slutade med en helkväll i Hori-sans restaurang och en fest i mat å belgiska öl utan dess like. Först åt vi nästan ALLT man kan tänka sig i kyckling-väg. Armhåla, hals, skinn, hjärta, lever, mage, vinge, bröst, ben, stjärt och slutligen ovärpt ägg med äggledare... Ja, du läste rätt. För att bekräfta sanningshalten i påståndet infogar jag med glädje en bild!


Krossad kyckling på pinne med rått vaktelägg


I sällskap med en god belgare...


... till sist som utlovat: Ovärpt ägg med äggledare (nom nom).

Vi smakade sedan av nästan hela deras belgika ölkollektion innan de andra gästerna gick hem, restaurangen stängde och vi höjde tempot. Jag fick lov att koppla in min Iphone i ljudsystemet och gick loss med 60-tals medleys, Iron Maiden, Offspring och blandade hits från världen senaste tre decennierna. De gillade förresten Timbuktu och dyrkade Baseballs och Hammerfall. Har lovat att köpa en CD och en burk surströmming till ägaren när jag e hemma i Sverige. Förklarade att surströmming nog var en dålig idé, men han hade gjort sin hemläxa och insisterade! Visst, grabben kan ju få smaka rutten fisk om han vill, det toppar ju knappast konstigheten i vad jag blivit bjuden på under kvällen.


... Yumio


... och Hori-san till höger!


Åt totalt runt 15 olika kycklingspett och drack nog ett tiotal belgiska och japanska "special-öl" innan kvällen var slut och jag fick en nota på 400kronor. Då får jag tillägga att kocken jobbat flera år på Tokyos bästa kycklingrestaurang och är ganska ensam om sitt ölsortiment i Japan. Har helt enkelt haft en drömkväll för vilken öl- och köttälskare som helst. Hatten av för en fantastisk kulinarisk smakupplevelse och underhållande sällskap. Önskar alla kunde få en sådan kväll någon gång i livet!

För övrigt så har jag ju bytt mitt stillsamma liv som hemma-man och njuter livet som salary-man i Roppongi med mina likasinnade datanördar. Fick jobb på Goldman Sachs i Roppongi Hills där jag nu jobbar med systemutveckling för investment banking. Det blir väldigt långa dagar och mycket nytt att lära sig, inte bara tekniskt men framförallt branschmässigt med alla olika produkter, lagar och marknader dessa skall säljas på. Jobbar just nu framförallt i projekt mot Kina som har en marknad på stark frammarsch. Skall dock börja koda på ett projekt för japanska marknaden snart. Tycker det känns spännade och teamet är väldigt bra. Givetvis går det inte att sticka under stol med att det e skönt att dra in lite egna pengar och kunna leva ett normalt liv utan dammråttejakt, diskning, strykning och matlagning som viktigaste punkter på dagsschemat. Inte för att jag inte tyckte det var trevlig omväxling, men det får ju för #&% finnas balans! :)



En bild från kontoret på 44:a våningen med utsikt mot Mt Fuji.


Nu e det julpyntat vid Tokyo Tower.

Imorgon skall jag kanske ta mig en solo-tur till ett Onsen för att slappa och läsa en bok. Alla som besöker oss i framtiden kommer att tvingas gå och "onsa" och dricka iskall öl. Bättre plats för avkoppling och livsnutning e svårt att finna.

Det har förstås hänt en massa annat kul trots att latmasken krypit in i ryggen och hindrat mig från att skriva. Skall försöka lägga in lite mer uppdateringar om detta imorgon kväll! Nu skall jag hoppa i bingen och testa lite sömn. På återseende!

P.S. Fan vad jag saknar min underbara Karinh.

Fantastiska bilder

Detta inlagget blir kort jamfort med tidigare, men jag hittade helt fantastiska bilder i mina gommor..

Den forsta ar kissande rav-hunden upp-och-ner i plat. Den verkar krakas upp en liten pinne i processen samtidigt som den aker rutschkana nerfor en sten, iford en lajbans haklapp. Genom pinnen i munnen sprutar den vatten i en sot guga, som man tydligen ska dricka av. Alltihop sker brevid ett tempel, sa den ar ju dessutom gudomlig mitt i alltihop, men jag fattar verkligen inte for vad. Att man inte ska behova sta pa huvudet med rumpan bar i en bebishaklapp, for det fixar han? Oslagbart.


Den kissande rav-hunden

Sen har vi Einstein som har hittat Pandoras ask. Att skylten dessutom ar placerad utanfor en reaktorhall gor det ju kanske inte tryggare, eftersom det onekligen ser ut som en explosion av nat slag. Det varsta ar att jag tycker allt den gode Albert ser aningen kat ut, men den dar hangande, illroda tungan.


Einstein och Pandoras ask

Nasta skylt hittade vi i Kyoto och detta ar en typisk forklaring som man ser har i Japan. ’xxxxxxx, thank you for understanding’, star det ofta pa lite viktiga stallen, typ toaletter, nar man ska ga in i en hiss eller ett lab. Ar ju lagom kul om det da faktiskt informerar om att ’mina damer och herrar, spolningen fungerar inte idag, sa tack for att ni forstar’, eller ’alla som jobbar i byggnaden ska vara medvetna om att hissen har tidigare fatt kortslutning och brukar storta fran 40e vaningen, sa tack for att ni forstar’ alternativt ’idag ska vi bara arbeta med radioaktivt avfall, sa alla gar in med risk for att bli sjalvlysande, tack for att ni forstar’.

Vi hade iallafall ingen lust att vara lite wild n crazy och ga over just den har grasmattan. Hade inte forvanat mig om det var ’har ser ni ett exempel pa hur man kan pa ett effektivt satt avliva turister i ett minfalt, eftersom alla vet hur jobbigt vi tycker att det ar med sadana, tack for att ni forstar’.


Thank you for understanding

Till sist maste jag anda ge bildbevis pa den fantastiskt roliga menyn som finns pa ett av Tokyos hetaste innestallen for ’salarymen’ (aka kostymnissar) och deras entourage. Jag fragade verkligen klart och tydligt den engelske kyparen om de verkligen menade ’cod sperm’ alltsa inte rom. Jag fragade till och med for att vara extra saker om det kom fran ’flickfisken’ (rofl = rolling on floor laughing!!) eller ’pojkfisken’ (herregud..). Jag kunde liksom inte slappa det. Han sa da med ett stort leende att det kanske later konstigt med att det definitivt ar fran ’Mr. Fish’ (tar liksom inte slut..) och ja, det ar verkligen torsksperma (fritt fram for alla tankar..).

Att det var en delikatess skiter jag i; jag kommer INTE ata det, sugkoppar eller albarn i nagon form. Det far finnas granser.


Kolla pa oversattningen pa ’Shirako’, tredje alternativet uppifran..

Jaha, sa var lunchen over och tillbaka till jobbet da! So long!