Såhär vill vi inte ha det

OK, så nu har vi varit i Tokyo i snart två veckor. De fakta och reflektioner som är mest i ögonfallande är:
Flera av Metrostationerna har inga rulltrappor igång och är mycket nedsläckta. Det är i regel ganska stora stationer i Tokyo, och de flesta har mellan två och sex långa rulltrappor att normalt ta sig upp-/nerför, så det tar mycket tid och är redan nu ganska svettigt. Är så klart bra för motionen, och ingen av oss två har några rörelsehinder, som en hel del andra äldre människor. Det är därför inget att gnälla över, men det blir ganska kämpigt i längden med tex tunga matkassar.
På de flesta arbetsplatser sparas det el, så lysen hålls avstängda i största möjliga mån och all AC är nerlagd. Utan lampor betyder det att man får jobba medan det är ljust ute och utan AC blir det i Japan samma temperatur ute som inne; just nu går det att jobba i ca 15-17 grader och man får helt enkelt ha på sig extra tröjor och ibland mössa inomhus. Det kommer dock bli en mardröm till sommaren. Tokyos Universitet ska stänga helt under Augusti månad; förra året var det mellan 35-40 grader i Tokyo och över 90% luftfuktighet i Augusti/September.
Eftersom rekommendationerna och rapporter varierar från vecka till vecka är det svårt att känna sig säker på om man kan dricka eller laga mat i kranvattnet. Det är i normala fall inte lätt att handla matprodukter om man inte läser Katakana, Kanji eller Hiragana perfekt och blir såklart ännu knepigare nu, eftersom vi nu inte vill riskera att handla mat från regionerna nära Fukushima. Det är inte något man trodde man skulle behöva göra eller tänka på, så det hela känns väldigt otäckt och skrämmande. Även om det just nu ska vara OK att tex dricka vattnet enligt myndigheter och sägs att det inte säljs mat från norr, vet jag att ett huvudmål är att inte skapa panik.
Vi har anmält oss till olika välgörenhetsevenemang, bla ett lopp runt Yamanote line där deltagarna betalar en viss summa/köper en station och pengarna går till de drabbade områdena. Vi ska också hjälpa till att städa i Kamakura, Jonas ska packa ryggsäckar till barn i de drabbade områdena och våra arbetsplatser har skänkt stora summor för att underlätta uppbyggningsarbetet i norr. Jag ska vidare på information på universitet angående var och när man kan skänka använda kläder till städerna runt Fukushima och Jonas arbetsplats har redan sänt flera lastbilar med barnkläder.
Arbetet med att sannera Fukushima har enligt de flesta rapporter (http://www3.nhk.or.jp/nhkworld/) inte gått framåt och kantas av flera bakslag förutom ett försök att stoppa en läcka (http://www.fluentnews.com/story/26631561?section_id=11&version=106321). Det som har upprört mest är troligen dumpningen av radioaktivt vatten i havet (http://topstories.foxnews.mobi/quickPage.html?page=17224&external=834015.proteus.fma&pageNum=-1) där det sedan rapporterats om höga nivåer av radioaktiva isotoper i fisk (http://abcnews.go.com/m/story?id=13302515&sid=26). Hela situationen är förstås väldigt svårhanterlig, men det har fått oss att bli väldigt oroliga över om det skulle ske en läcka, hur/när får man reda på det? Det blir naturligtvis ytterligare en stor stressfaktor att vi inte kan förstå språket till 100%, eftersom flera av de tidigare meddelandena vi fått har varit enbart på japanska.
Personligen är jag djupt oroad av hela situationen; naturligtvis går det inte att jämföra med hur de stackars människorna i norr har det och det tänker jag på hela tiden. Vi är båda fysiskt OK, men jag är inte van vid naturkatastrofer och gillar verkligen inte att vara rädd för att gå ut och få ett strålningsmoln i huvudet eller att äta eller dricka något olämpligt. Jag tycker det känns mycket obehagligt att vistas i tunnelbanan om ytterligare en större jordbävning skulle slå till och det känns vansinnigt att gå runt med bla mitt pass i handväskan, om vi skulle behöva lämna landet per omgående. Det är svårt att sova när man vaknar var annan natt av ett skalv och vidare att koncentrera sig på sitt jobb, som i båda våra fall kräver mycket fokus och energi. Jag arbetar därför hårt på en lösning för såhär vill vi inte ha det.
Ka.