Jordbävning, tsunami och kärnkraftsverksexplosion

Det hela började på fredagen den 11e mars. Vi kom upp riktigt tidigt och hade sällskap till tunnelbanan, vilket vi inte brukar; jag gillar att gå till jobbet, som ligger norrut och eftersom Jonas jobbar i kostym, blir det ganska svettigt, så han tar ofta metron. Den fredagen kändes det som om vi liksom behövde vara tillsammans extra mycket på något vis, eftersom vi skulle få besök i vår lilla etta och guida runt en god vän från Sverige och det så klart inte blir så mycket tid då på tu man hand.
Direkt när jag kom till jobbet gick jag till min chef som är den enda som är riktigt morgonpigg och brukar vara på kontoret redan 7.30. Jag hade fått deklarationspapper på japanska som skulle vara klara den 15e, så det var viktigt att få det hela gjort asap, eftersom papper + Japan alltid = en himla massa krångel och tid. Jag fick rådet att åka tillbaka ner till mitt områdeskontor där vi bor och fixa det direkt, så jag funderade på att stanna i Tsukiji och jobba hemifrån under dagen. Pga av mina tidigare planer bestämde jag mig för att det var mer pratiskt att gå tillbaka till kontoret tills det var dags att hämta vårt besök på Ueno station. Det var rent ut sagt en jävla tur.
Allt gick som på räls och jag hade precis sagt hej då till Margareta som jag lunchat med och hunnit runt hörnet, när marken började gunga som om man befann sig på en färja när det är storm. Jag stod precis under ett par elledningar och pålarna vajade nästan 40cm från sida till sida. Bilarna såg ut som om de var med i en RnB video, där man höjer och sänker dem med tryckluft, fast i sidled. Helt plötsligt blev jag meddragen till en liten parkering av ett gammalt par, som naturligtvis hade sett att jag bara stannat upp mitt under ledningarna och bestämt sig för att rädda den dumma utlänningen som inte fattade att det inte var smart att stå just där. Damen i paret drog ner mig på huk och visade snabbt att jag skulle sätta handväskan över huvudet och hålla i henne och hennes man, som i sin tur höll i de andra som satt runtomkring. Larm, som låter som ett sådant där flygalarm på film, började ljuda och marken skakade nu också upp och ner, samt gungade ännu mer i sidled och flera av oss, som alla satt på huk, tappade balansen. Jag kom precis då ihåg att Jonas hade läst för mig att vid en riktigt stor jordbävning, skulle det vara svårt att stå upprätt och då blev jag riktigt rädd. Samtidigt tänkte jag 'Jaha, här ska man tydligen sitta på en parkering, med en massa gamla människor, i ett land där man inte fattar vad de säger, med en handväska på huvudet, som dessutom är min faviorithandväska som jag fått av mamma och det har jag inte ens hunnit säga till henne + utan Jonas som nu sitter uppe i Mori på 44e och gungar flera meter åt alla håll, och han kommer säkert att ramla och trilla och slå i sin tå igen; just snyggt'. Det började trilla ner saker från balkongerna runtomkring och jag försökte få upp telefonen för att ringa Jonas om allt det absurda, då det slog mig vad som egentligen höll på att hända och jag blev alldeles iskall. Dittills hade allt varit som när man dyker första gången: man ser det som om det var på TV genom konstiga glasögon. Jag minns att jag började skaka så mycket att jag inte fick igenom några nummer på min display och fick svårt att andas, samtidigt som jag försökte rabbla för mig själv 'Mori tower är en av de bästa skyskraporna i världen; den ska klara en 9a på Richterskalan; det finns trappor om hissarna inte går; jag har sett att de har brandsläckare överallt; japaner är lugna och metodiska och har protokoll för allt..'.
Det kändes som en evighet, även om det bara rörde sig om ett par minuter. När marken tillslut var stilla, började alla sirener möjligen tänkbara ljuda och människor ropade högt efter varann. Mobilnätet var helt dött, så jag sprang mot min byggnad inne på campus. Utanför stod forskargruppen och prickade av de som dök upp. Ingen fick gå in, de bar i hast ut alla gasflaskor från labben och placerade dem på lastbilar, som körde ut på den stora fotbollsplanen i hög fart. Jag fick då troligen en ganska lugn panikattack och bestämde mig för att gå in i byggnaden och hämta min handväska med nycklar, alien registration card och alla mina kort. Jag mötte människor som suttit under sina skrivbord tills dess, som rusade ut åt andra hållet. Jag dök in i mitt kontor, grabbade handväskan, ett par gympadojor och blev sedan utdragen av en av språklärarinnorna, som helt sonika tog mig i armen och sa 'Now, Colin-san, you out with me'.
Efterskalvet, som kom ca 10 minuter senare, var så starkt att alla rutor på byggnaderna runtomkring skakade och det blev sprickor i väggarna. Många blev rädda och började gråta, men de flesta var alldeles tysta och försökte febrilt ringa till nära och kära. Mobilnätet var fortfarande dött. Vi fick order om att gå hem, eftersom universitetsområdet skulle helt evakueras. Precis när jag började gå, ringde telefonen och jag hörde Jonas röst. Vid det laget var jag så skärrad att jag inte ens kunde gråta. Det hördes dåligt och de hade börjat stänga av både el och gas på campus, men jag fick fram 'hem, nu, ses där' och ett 'ja, går nu' till svar.
Sen började den märkligaste vandringen genom Tokyos gator någonsin. Visst brukar det vara mycket människor ute i stan normalt sett också, men tänk alla dessa personer som egentligen skulle tagit tåg, metron, JR etc under mark, ALLA var tvungna att ta sig hem till fots. En del försökte med taxi, men när jag hade promenerat i omkring 10 minuter stod trafiken helt still. Alla gick dock lugnt, men det var kusligt tyst. De flesta försökte konstant ringa, men det fanns fortfarande inget nät.
Det var när jag passerade en storbildsskärm i Akihabara, som det blev riktigt läskigt. Bilderna visade en ca 10 m hög våg som svepte in över kusten och förödelsen var total. Nyheterna var så klart på japanska, men den kartan som sedan visades var tydlig med att det nu var tsunamivarning över hela öst-, syd- och delar av västkusten. Vår lägenhet ligger precis vid Tokyo Bay och vågen som kablades ut hade nått en hel kilometer in över land, fick vi veta senare. Jag beslöt ändå att följa lemmeltåget av människor söderut, eftersom jag naturligtvis inte fick tag på Jonas igen och hade bäst chans att hitta honom om jag gick hem.
När jag äntligen kom in på vår gata sprang jag ihop med Jonas och vi kramades länge; det stod folk och tittade på ytterligare en storbildsskärm vid vår entré och en del grät. Dödssiffrorna från Sendai där tsunamivågen slagit till, hade börjat rapporteras.
Hissen i vårt hus var utslagen, så vi fick ta brandtrappan till 10e våningen; ingen av oss hade tänkt en tanke på hur vårt hem skulle se ut. När vi kom in stod vi bara och gapade båda två i flera minuter. Tillslut utbrast Jonas: 'Men herregud, det ser ut som om en grupp crackpundare har haft fest här i två veckor.' Vi kollade på varann och började nervöst fnittra och sedan asgarva. Vi skrattade så tårarna rann och mumlade tillslut att 'det är ju bara saker..'. Vår nya, fina iMac låg upp-och-ner i en pöl av vatten som runnit ut från vattenkokaren, när den smashade i golvet; bänkugnen låg smått krossad och delad i två bitar, bredvid riskokaren som hade stora hål i sig. Allt som stått framme i köket, en kruka med slevar, havregryn/O'boy i fina burkar, ett par glas osv, låg över golvet, tillsammans med vår byrå och dess innehåll, vår fina palm, mina smycken och scarves som hängt på en tavla + att alla skåp/garderober med innehåll var öppna och saker hade trillat ut. Det enda som var stängt var porslinsskåpet och kylen. Däremot hade sängen, tvättmaskinen och kylskåpet flyttat sig flera decimeter ut från väggarna. Rislampor, som vi haft stående på golvet, var trasiga och halva skafferiet låg i diskhon. Vi bara stirrade, men bestämde oss för att börja med datorn och få igång nätverket; datorn var lite halvmongo, men gick iallafall igång så vi kunde börja kontakta våra familjer. Vi hittade en flaska Laphroaigh som hade stått i sitt rör, två glas och tog oss en rejäl virre innan vi fortsatte.
Helt plötsligt började det gunga igen och därefter slog det till nästan var 5e minut, så att våra dörrar skallrade. Vi städade undan så bra det gick och beslöt att sticka hem till våra kompisar; de var lika skakis som vi och vi kände inte för att sova ensamma någon av oss. Mitt i röran hade jag naturligtvis inte fått tag på min kompis från Sverige, men förstod att hon troligen satt fast på flygplatsen eller på ett tåg som blivit avstängt. Hela landet led av strömavbrott till och från, så flera av tågen hade slutat gå. Det fanns inte heller gas = inget varmvatten. När min telefon tillslut ringde och min kompis berättade att hon fått landa i Osaka och kunde ta tåget till Tokyo nästa dag, lättade en sten från hjärtat. Vi hade nämligen sett på nyheterna att två tåg saknades och ett hade spårat ur..
Natten var orolig och vi hade inte sovit mer än två timmar innan jordbävningslarmet gick igen; våra vänner ansåg att det var bäst att sova i lobbyn, så vi stannade där till tidiga morgonen tillsammans med andra oroliga hyresgäster. Vi promenerade sedan till Tokyo station och kunde äntligen möta en ganska trött, men oskadd, Hallgerd. Det blev ytterligare promenad hem till oss, snack med grannana om senaste nytt på japanska nyheterna och uppdateringar på nätet.
Eftersom det nu 'bara skakade' någon gång i halvtimmen och det inte var tsunamivarning i Toyo längre, bestämde vi oss för att ta en promenad i stan. Efter ett par timmar fick vi ett snabbt samtal från Jonas om att det hade varit en explosion i kärnkraftsverket i Fujishima i norr och att vi omedelbart skulle komma hem. Vi tog långa benet före, upp för brandtrappan igen och lyssnade ganska skrämda på nyheterna. När vi fick besked om att det varit en vätgasexplosion, blev vi lugnare, men ville ta det säkra före det osäkra och stanna inomhus så mycket som möjligt.
Då kom larmen om att maten och vattnet börjat ta slut i Tokyo, så vi fick ta oss ner till vår lilla mataffär på gatan och helt enkelt köpa så mycket det gick. Redan då var det väldigt tomt. Det blev tillslut en mycket improviserad middag, eftersom restaurangbesöket vi bokat in på vår kompis jättehärliga ställe, så klart hade blivit inställt. Under natten skakade det ordentligt flera gånger, vilket visade sig vara ca 6or på Richter i epicenter.
Dagen efter var det fortfarande inga nyheter angående tsunamis eller explosioner. Vi bestämde oss då för en tur till Harajuku/Yoyogi park/Meji/Shinjuku/Shibuya, eftersom metron börjat gå. Det var inte en människa i tunnlarna och nästan knäpptyst. Riktigt obehagligt. När vi kom fram var det ganska mycket västerlänningar ute, men ändå mycket tomt jämfört med hur det brukar vara. Det kändes på flera håll som en konstig spökstad. Alla satt förmodligen hemma och följde nyheterna.
Precis när vi steg av vid vår hållplats på tillbakavägen, kom ytterligare ett larm om en explosion i Fujishima. Alla beordrades att hålla sig inomhus och vänta på besked. Vi andades ut när vi fick höra att det igen rörde sig om en vätgasexplsosion, men började då diskutera hur vi skulle göra. Att reaktorer exploderar är inget bra tecken och flera av skalven hade nu förekommit även utanför oss och inåt land. Än så länge låg vinden på från söder mot norr, men vad skulle hända om det blev ett kärnkraftsutsläpp i luften och vinden vände? Det varnades också för kraftiga efterskalv i Tokyo och vi blev riktigt oroliga när sedan franska ambassaden gick ut med ett allmänt meddelande om att de tyckte att de franska medborgarna skulle ta sig hem. Vi började så smått kolla på flyg och valde att avvakta under måndagen. Jonas ville trots allt gå till jobbet, men eftersom ingen rekommenderades att vara på universitetsområdet, valde jag att stanna hemma.
Hallgerd och jag gjorde en liten utflykt till Odaiba med monorailen, men vågade inte stanna därute om ifall det skulle gå ett larm. Vi åkte sedan och mötte upp Jonas på jobbet och gick tillsammans hem. Natten blev igen orolig med flera skalv, så vi kändes oss nästan sjösjuka när vi vaknade, eftersom huset svajar så.
När det kom rapporter om att det börjat brinna i en tredje reaktor och tidigt på tisdag morgon (15e) började gå ut meddelanden om ett kärnkraftsutsläpp, packade vi väskorna nästan direkt. Vi meddelade våra familjer att vi nu skulle ta oss med första bästa biljett från Japan. Inom loppet av ett par timmar gick priserna upp till det tiodubbla för att ta sig till Europa. Hallgerd hade redan återresa till USA, så det var såklart prio ett att få henne till flygplatsen; när vi kom till Ueno gick dock inga snabbtåg, så det blev en språngmarsch till en shuttle port och slänga henne på en buss till Narita airport.
Jag rusade sedan hem, fick på vägen ett telefonsamtal från Jonas om att han hade hittat biljetter till Singapore via Vietnam och att vi hade ca 20 minuter på oss att packa. Eftersom flera plan hade blivit inställda och vi visste att Osaka än så länge verkade hålla tidtabellen, visste vi inte om vi skulle bli omdirigerade. Att sova en natt på flygplatsen i Osaka utan el kunde bli kallt, samtidigt som om vi kom iväg, skulle det troligen vara +30 grader och 80% luftfuktighet. Dessutom visste vi ju faktiskt inte om vi skulle kunna återvända, så allt av värde, både affektions- och pengavärde, var ju tvunget att tas med. Det blev alltså packning bestående av mormors berlock, mössa, sandaler, min fina CK-klocka, underställ, bikini, min vita hanväska m 'guld' på som jag fått av mamma, två stickade tröjor, sarong, dator.. Har aldrig packat så random i hela mitt liv.
Vi hann dock till flygplatsen via en flygbuss med en ganska OK kö; när jag lämnade av min kompis hade det varit tre stora sumobrotare som skulle ta en taxi från samma ställe, så numera heter den hållplatsen 'sumobussarnas terminal'. Trafiken var väldigt lugn på motorvägen och vi kunde i lugn och ro ordna ut/inresepapper till mig på flygplatsen; dessutom tjatade jag oss med på ett tidigare flyg, så vi kunde iallafall ta oss ifrån Japan per omgånde. Vi fick dock vänta i Vietnam i 16 timmar, men det var ändå värt det. Vi kunde växla på flygplatsen, vilket inte hunnits med heller + att vi inte visste var japanska börsen befann sig och hur våra YEN låg till, men det ordnade sig riktigt bra. Precis som om gudarana hade förstått att vi inte var speciellt tuffa någon av oss vid det laget, fick vi en helt fantastisk taxichaufför som körde oss från dörr till dörr i ca 30 minuter för omkring 140 SEK inklusive dricks. Hotellchefen välkomnade oss med ett fantastiskt fint serviceinriktat bemötande, uppgraderat rum och vänliga, lugna ord. Han såg mycket förstående ut när vi sa att vi kom från Tokyo och room service dök upp inom en halvtimme. Sedan sov vi som små grisar länge.
Nu har vi snart varit här en vecka; det ska ju vara 'semester', men det har varit extremt lustigt/olustigt, samtidigt som vi är otroligt tacksamma att vi kom iväg. Vi har biljetter tillbaka till Tokyo på söndag och följer nyhetssändningarna varje dag.
Vi vill båda två tacka alla er som har skrivit och ringt till oss; finare vänner än er är det svårt att hitta och vi är så glada över alla era meddelanden! Nu ska vi dra igång kvällsgenomköraren med fokus 'senaste-nytt-angående-om-vi-är-säkra-i-Japan-eller-inte' via NHK och BBC. Vi postar vidare på FB om hur allt går såklart och tack igen alla för att ni har tänkt på oss, det värmer otroligt mycket!
Pok
Ka&J